Arbetslinjen, vår tids politiska 'Titanic'
Alla politiker både till höger och vänster är eniga om att fler människor i detta land behöver arbeta för att vi ska klara välfärden och vår framtida utveckling. Ändå håller sig arbetslöshetssiffrorna på en konstant hög nivå. Hur kan det förhålla sig på det sättet?
Det finns egentligen flera sätt att förklara den ihållande arbetslösheten. Problemet är att dagens politiker tycks sakna grundläggande förståelse för problemets natur, samt politiska verktyg för hur man skulle kunna komma till rätta med problemet.
Det visar sig att landskatt utgör en lösning på politikernas problem. Ur ett resursperspektiv kan man förstå arbetslöshetens grundorsak, och slutligen råda bot på detta problem.
Vi börjar med de vanliga förklaringarna till varför vi har en arbetslöshet, och varför alla försök att minska arbetslösheten hittills har varit verkningslösa.
Det finns egentligen flera sätt att förklara den ihållande arbetslösheten. Problemet är att dagens politiker tycks sakna grundläggande förståelse för problemets natur, samt politiska verktyg för hur man skulle kunna komma till rätta med problemet.
Det visar sig att landskatt utgör en lösning på politikernas problem. Ur ett resursperspektiv kan man förstå arbetslöshetens grundorsak, och slutligen råda bot på detta problem.
Vi börjar med de vanliga förklaringarna till varför vi har en arbetslöshet, och varför alla försök att minska arbetslösheten hittills har varit verkningslösa.
Vill människor inte arbeta, eller har de fel utbildning?
Länge har politiker och medier försökt skapa bilden av att många människor i själva verket inte vill arbeta. Sedan länge har det pratats om bidragsberoende och bidragsfusk. Enligt den logiken så skulle man kunna minska arbetslösheten genom hårdare krav på sjuka och försämrade förhållanden för arbetslösa. Idag, trots två decennier av skäpta krav, så tycks dock resultatet ha uteblivit. Luften tycks ha gått ur den här förklaringsmodellen, och idag är det få politiker som framhåller detta som den huvudsakliga förklaringen till landets stora arbetslöshet.
Parallellt med teorin om människors ovilja till arbete har vi också haft många politiker som pratar om behovet av utbildning. I kölvattnet av 90-talets massuppsägningar så började det pratas om att göra Sverige till en "kunskapsnation". Detta var ett svar på vad som upplevdes som en värld i förändring där ständigt ny teknik skulle ersätta gammal, och där de som behärskade den nya tekniken skulle vara vinnare.
Även den här förklaringsmodellen har tappat bärkraft de senaste två decennierna. Visserligen är kunskap viktigt i framtidens ekonomi, men samtidigt inser nog fler och fler att det finns någonting orimligt i föreställningen om att Sverige endast ska forska, utveckla eller vara kreativa, samtidigt som människor i Indien och Kina står för tillverkning och basproduktion. Detta synsätt har även fallit på sin egen orimlighet de senare åren då länder som Kina och Indien har börjat konkurrera med väst, även när det gäller kunskapsintensiva yrken.
Parallellt med teorin om människors ovilja till arbete har vi också haft många politiker som pratar om behovet av utbildning. I kölvattnet av 90-talets massuppsägningar så började det pratas om att göra Sverige till en "kunskapsnation". Detta var ett svar på vad som upplevdes som en värld i förändring där ständigt ny teknik skulle ersätta gammal, och där de som behärskade den nya tekniken skulle vara vinnare.
Även den här förklaringsmodellen har tappat bärkraft de senaste två decennierna. Visserligen är kunskap viktigt i framtidens ekonomi, men samtidigt inser nog fler och fler att det finns någonting orimligt i föreställningen om att Sverige endast ska forska, utveckla eller vara kreativa, samtidigt som människor i Indien och Kina står för tillverkning och basproduktion. Detta synsätt har även fallit på sin egen orimlighet de senare åren då länder som Kina och Indien har börjat konkurrera med väst, även när det gäller kunskapsintensiva yrken.
För hög skatt på arbete?
På senare år har politiker ändå insett att det finns en gräns för hur hög och långvarig arbetslöshet som befolkningen kan acceptera. De har därför tvingats att ta till mer direkta åtgärder. Inte bara utbildning och hårdare krav på arbetslösa. Att sänka skatten på arbete är något som de antar har större chanser att lyckas. Exempel på detta är ROT och RUT avdrag, eller möjligheten att anställa unga arbetslösa till kraftigt reducerade sociala avgifter.
Man noterar att Sverige har en av världens högsta skatter på arbete. Vi har en moms som ligger på 20%. Sociala avgifter som är 31,42% av lönekostnaden och sedan en inkomstskatt som i genomsnitt är 31,55%. Räknar man samman alla dessa skatter som en allmän "skatt på arbete" kommer vi upp i 62%. En städare eller en pizzabagare måste alltså först betala sina omkostnader i form av hyror och material, och av det som sedan blir kvar blir det 62 kronor i skatt för varje 100 kronor i vinst. Detta innebär att det snabbt blir olönsamt att utföra en rad arbeten som trots allt behövs i vårt samhälle. Någon väl utvecklad tjänstesektor blir det inte tal om under förhållanden som dessa.
Detta känner naturligtvis våra politiker till, så när de nu anstränger sig till det yttersta med att verkligen försöka skapa arbeten, så är det olika former av skattelättnader som de kan använda.
De enkla skattelättnadernas dilemma
Det första problemet med riktade skattesubventioner är att vi i andra ändan har en resurskrävande välfärd som redan är utsatt för ständiga krav på besparingar. Även väljare förstår att jobbskapande skattesubventioner lätt resulterar i ohållbara nedskärningar av vår välfärd. Politiker och deras väljare sitter därför fast i en rävsax. De kan inte ge för stora skattesubventioner för då riskeras välfärden, men de kan inte heller ha kvar den höga skatten på arbete, för då hotar ständigt nya nivåer av massarbetslöshet.
Det andra problemet med politikers skattesubventioner är att det inte är helt säkert att det får önskad effekt, ens i syfte att skapa arbete. För att skapa ett arbete, så behövs nämligen mer än bara arbetskraft och en möjlighet att tjäna pengar. Det behövs även ett startkapital i någon form, och det är möjligt att den här typen av skattelättnader enbart resulterar i ökade ränteintäkter för kapitalägare, snarare än fler arbeten.
Politiker har antagligen insett denna begränsning eftersom skattesubventioner som ROT och RUT riktar sig just till tjänsteyrken som kräver förhållandevis lite i form av startkapital. De har ingen möjlighet att ge skattesubventioner till arbetande inom handeln och industri på samma sätt till exempel eftersom detta endast skulle utnyttjas i form av högre vinster för ägarna. Detta visar också på vilka begränsningar som politikernas nuvarande metoder är vad gäller att minska arbetslösheten.
På senare år har politiker ändå insett att det finns en gräns för hur hög och långvarig arbetslöshet som befolkningen kan acceptera. De har därför tvingats att ta till mer direkta åtgärder. Inte bara utbildning och hårdare krav på arbetslösa. Att sänka skatten på arbete är något som de antar har större chanser att lyckas. Exempel på detta är ROT och RUT avdrag, eller möjligheten att anställa unga arbetslösa till kraftigt reducerade sociala avgifter.
Man noterar att Sverige har en av världens högsta skatter på arbete. Vi har en moms som ligger på 20%. Sociala avgifter som är 31,42% av lönekostnaden och sedan en inkomstskatt som i genomsnitt är 31,55%. Räknar man samman alla dessa skatter som en allmän "skatt på arbete" kommer vi upp i 62%. En städare eller en pizzabagare måste alltså först betala sina omkostnader i form av hyror och material, och av det som sedan blir kvar blir det 62 kronor i skatt för varje 100 kronor i vinst. Detta innebär att det snabbt blir olönsamt att utföra en rad arbeten som trots allt behövs i vårt samhälle. Någon väl utvecklad tjänstesektor blir det inte tal om under förhållanden som dessa.
Detta känner naturligtvis våra politiker till, så när de nu anstränger sig till det yttersta med att verkligen försöka skapa arbeten, så är det olika former av skattelättnader som de kan använda.
De enkla skattelättnadernas dilemma
Det första problemet med riktade skattesubventioner är att vi i andra ändan har en resurskrävande välfärd som redan är utsatt för ständiga krav på besparingar. Även väljare förstår att jobbskapande skattesubventioner lätt resulterar i ohållbara nedskärningar av vår välfärd. Politiker och deras väljare sitter därför fast i en rävsax. De kan inte ge för stora skattesubventioner för då riskeras välfärden, men de kan inte heller ha kvar den höga skatten på arbete, för då hotar ständigt nya nivåer av massarbetslöshet.
Det andra problemet med politikers skattesubventioner är att det inte är helt säkert att det får önskad effekt, ens i syfte att skapa arbete. För att skapa ett arbete, så behövs nämligen mer än bara arbetskraft och en möjlighet att tjäna pengar. Det behövs även ett startkapital i någon form, och det är möjligt att den här typen av skattelättnader enbart resulterar i ökade ränteintäkter för kapitalägare, snarare än fler arbeten.
Politiker har antagligen insett denna begränsning eftersom skattesubventioner som ROT och RUT riktar sig just till tjänsteyrken som kräver förhållandevis lite i form av startkapital. De har ingen möjlighet att ge skattesubventioner till arbetande inom handeln och industri på samma sätt till exempel eftersom detta endast skulle utnyttjas i form av högre vinster för ägarna. Detta visar också på vilka begränsningar som politikernas nuvarande metoder är vad gäller att minska arbetslösheten.
Landskatt, en väg ut ur dilemmat
Det som politikerna saknar är resursperspektivet. Att låta land och naturresurser bli en del av den jobbskapande ekvationen. Man skulle kunna säga att Sverige är ett land där det finns arbetskraft som är villig att arbeta, och där det finns behov som behöver tillgodoses. Problemet är bara att de resurser som krävs för att skapa arbeten hålls som gisslan och skapar passiva ränteintäkter åt de som äger resurserna.
Naturresurser och land hålls som gisslan av spekulanter som hellre inkasserar kapitalavkastning snarare än att skapa arbeten. Finansiella resurser hålls som gisslan av banker som istället för att satsa på långsiktig utveckling satsar på inflationsdrivande spekulation. Istället för att bygga framtidens hållbara städer och fler bostäder till unga, så ges banklån för att driva upp priser på redan befintliga bostäder i tätort.
Genom att beskatta mark och naturresurser kan vi minska spekulationen och frigöra de resurser som människor behöver för att komma i arbete. Samtidigt ger det oss ett sätt att sänka skatten på arbete utan att vi för den skull behöver äventyra välfärden. Man skulle därför kunna säga att landskatten angriper problemet på två sätt, och ger därför en mer heltäckande lösning för hur vi ska komma till rätta med jobb-problematiken.
Allt talar för att en ekonomi baserad på landskatt skulle vara befriad från alla problem med arbetslöshet och utanförskap som vi har idag.
Så varför agerar inte våra politiker?
Du som läser det här kan hjälpa oss genom att ringa din företrädare och fråga varför en landskattereform inte genomförts än.
Naturresurser och land hålls som gisslan av spekulanter som hellre inkasserar kapitalavkastning snarare än att skapa arbeten. Finansiella resurser hålls som gisslan av banker som istället för att satsa på långsiktig utveckling satsar på inflationsdrivande spekulation. Istället för att bygga framtidens hållbara städer och fler bostäder till unga, så ges banklån för att driva upp priser på redan befintliga bostäder i tätort.
Genom att beskatta mark och naturresurser kan vi minska spekulationen och frigöra de resurser som människor behöver för att komma i arbete. Samtidigt ger det oss ett sätt att sänka skatten på arbete utan att vi för den skull behöver äventyra välfärden. Man skulle därför kunna säga att landskatten angriper problemet på två sätt, och ger därför en mer heltäckande lösning för hur vi ska komma till rätta med jobb-problematiken.
Allt talar för att en ekonomi baserad på landskatt skulle vara befriad från alla problem med arbetslöshet och utanförskap som vi har idag.
Så varför agerar inte våra politiker?
Du som läser det här kan hjälpa oss genom att ringa din företrädare och fråga varför en landskattereform inte genomförts än.
Arbetslösheten som inflationsdämpare?
Om man frågar sig varför politiker inte lyckas få ner arbetslösheten kan man även gräva djupare och hitta ytterligare faktorer som spelar in. I valrörelser så talar förvisso politiker ofta om behovet av att minska arbetslösheten, men om man ser till Sveriges statsapparat som helhet, inkluderat vår Riksbank och banksystem kan man även ifrågasätta om det verkligen finns ett stöd för att verkligen minska arbetslösheten.
Det är nämligen så att många av landets tongivande ekonomer betraktar en viss arbetslöshet som nödvändig i syfte att hålla tillbaka inflationen samt förse industrin med billig arbetskraft. Det finns något som kallas för Jämnviktsarbetslöshet, eller NAIRU, vilket syftar till den arbetslöshet som krävs för att inte inflationen ska stiga i höjden och hämma svensk exportindustri. Att det förhåller sig på det sättet har att göra med avregleringen av banksektorn som skedde i oktober 1989, vilket tog bort det tak som bankerna hade för utlåning av pengar (skapande av kredit). Enligt tankesättet skulle då en viss arbertslöshet pressa ner lönerna vilket i sin tur skulle hålla tillbaka inflationen.
För den som är intresserad av att förstå dels varför NAIRU behövs i dagens ekonomiska system, och dels dess historiska bakgrund så rekommenderas dokumentärfilmen Novemberrevolutionen av Dan Josefsson, samt boken Åtgärdslandet av Jon Weman. Jon Wemans bok Åtgärdslandet ger dessutom en ännu mer intressant bild av arbetslösheten sett ur ett historiskt perspektiv. Enligt vissa historiker så var nämligen arbetslöshet en nödvändighet för att leda oss in i industrialismen. Landet bestod då av många självförsörjande bönder, och fabrikerna hade svårt att hitta den arbetskraft de behövde. Tack vare en rad skiften som koncentrerade ägandet av mark, så uppstod en grupp av arbetslösa, ur vilken industrialisterna kunde hämta sin arbetskraft. Detta är visserligen en historisk parentes, men visar ändå hur arbetslösheten historiskt sett uppkom då människor separerades från möjligheten att bruka mark.
Det är nämligen så att många av landets tongivande ekonomer betraktar en viss arbetslöshet som nödvändig i syfte att hålla tillbaka inflationen samt förse industrin med billig arbetskraft. Det finns något som kallas för Jämnviktsarbetslöshet, eller NAIRU, vilket syftar till den arbetslöshet som krävs för att inte inflationen ska stiga i höjden och hämma svensk exportindustri. Att det förhåller sig på det sättet har att göra med avregleringen av banksektorn som skedde i oktober 1989, vilket tog bort det tak som bankerna hade för utlåning av pengar (skapande av kredit). Enligt tankesättet skulle då en viss arbertslöshet pressa ner lönerna vilket i sin tur skulle hålla tillbaka inflationen.
För den som är intresserad av att förstå dels varför NAIRU behövs i dagens ekonomiska system, och dels dess historiska bakgrund så rekommenderas dokumentärfilmen Novemberrevolutionen av Dan Josefsson, samt boken Åtgärdslandet av Jon Weman. Jon Wemans bok Åtgärdslandet ger dessutom en ännu mer intressant bild av arbetslösheten sett ur ett historiskt perspektiv. Enligt vissa historiker så var nämligen arbetslöshet en nödvändighet för att leda oss in i industrialismen. Landet bestod då av många självförsörjande bönder, och fabrikerna hade svårt att hitta den arbetskraft de behövde. Tack vare en rad skiften som koncentrerade ägandet av mark, så uppstod en grupp av arbetslösa, ur vilken industrialisterna kunde hämta sin arbetskraft. Detta är visserligen en historisk parentes, men visar ändå hur arbetslösheten historiskt sett uppkom då människor separerades från möjligheten att bruka mark.
Keyneism och en "ny grön giv"
Gustav Fridolin, känd förespråkare
av satsningar på grön omställning.
En annan metod att skapa arbeten som nämns, främst bland politiker i miljörörelsen och från vänster är att låta stora statliga satsningar på omställning till ett hållbart samhälle skapa de arbetstillfällen som behövs. Vissa skulle kanske även låta en välfärds-renässans ingå i en sådan satsning. Detta är en metod som åtminstone teoretiskt har en möjlighet att fungera, men det finns ändå en hel del risker med en metod som denna.
För det första så innebär ökad statlig konsumtion alltid en risk i det finansiella system som vi har idag. Staten skulle då bli tvungen att låna stora summor pengar , vilket skulle öka landets statsskuld och på sikt tynga ner statens finanser med räntekostnader. I ljuset av Europas skuld-kriser kan detta betraktas som en mycket farlig väg. Med tanke på EU:s nuvarande stabilitetspakt så skulle en sådan politik kunna väcka ogillande hos EU:s övriga medlemsstater, och Sverige skulle motarbetas.
Detta skulle förvisso kunna lösas med en ökad statlig kontroll eller ett förstatligande av Riksbanken vilket skulle kunna ge förmånligare lån till staten. Detta är en väg som bland annat Kina använder sig av. Rent teoretiskt skulle det kunna fungera, men samtidigt har föregående sekel gett mänskligheten en rad negativa erfarenheter när det gäller att ge staten för stor makt över samhället. Men detta är definitivt att ta ett steg emot en statsplanerad ekonomi.
Sedan är det även här inte heller säkert att den arbetsskapande effekten skulle bli den som önskas. Vår tidigare erfarenhet med ett stort välfärdssystem visar på att det finns en begränsning i hur mycket arbete som staten kan skapa på det sättet. Den arbetslöshet vi har idag är till viss del ett resultat av att det uppstod en mättnad i hur många människor som behövdes inom välfärden. Senare års nedskärningar har förvisso säkert förskjutit den bilden en del, men de flesta är eniga om att satsningar på välfärden inte skulle kunna lösa våra arbetslöshetsproblem.
På samma sätt skulle satsningar på grön omställning riskera att inte räcka till. Omställningen mot ett hållbarare samhälle påverkar främst energi, bygg och transportsektorn. Det är inte säkert att dessa sektorer kan växa tillräckligt för att komma till rätta med arbetslösheten. Dessutom skulle det ändå bara vara en tillfällig lösning, för tanken är väl att den gröna omställningen vid någon tidpunkt kommer att vara genomförd, och då har man endast skjutit arbetslöshetsproblematiken på framtiden.
Gemensamt för all form av keyneism är att det bygger på en "sippra ner" teori, inte helt olika den som kapitalistiska förespråkare använder sig av. Tanken är att mycket resurser på toppen, ska fördela sig jämt i en befolkning och skapa välstånd. Erfarenheten talar dock för att det finns många ställen där pengarna kan försvinna på vägen. De senaste åren med privatiserad sjukvård visar på riskerna, där stora statliga belopp inkasseras som vinst hos mellanhänder. På motsvarande sätt så riskerar statliga satsningar på grön omställning också försvinna utomlands när utländska entreprenörer är med vid upphandlingar, eller när vi köper grön teknik från utlandet.
Kanske beror problemen på att grön keyneism inte angriper omställningsproblematiken på ett tillräckligt direkt sätt. Tillvägagångssättet bygger på att politiker ska allokera samhällets resurser för att satsa på viss teknik framför annan, vilket ställer krav på stor teknisk kompetens hos våra folkvalda. Skulle det inte vara enklare att fokusera på omställningens kärna, vilket handlar just om att sätta ett pris på samhällets naturresurser samt sätta tak för nivån av utnyttjande? Landskatt utgör på så vis ett mer direkt angreppsätt på vår miljöproblematik.
Faktum är att landskatt har viss likhet med det system för utsläpps-rättigheter som introducerades i EU för att hålla nere koldioxidutsläppen. Nu har visserligen detta system kritiserats för att det gav bort utsläppsrättigheter allt för lättvindigt och att det därigenom blev verkningslöst. Men detta bör rimligen ses som ett politiskt misslyckande av EU och bristande vilja att verkligen minska utsläppen. I övrigt är många överens om att systemets grundidé är god. D.v.s. att staten kontrollerar utsläpp genom beskattning, och genom att sätta olika former av tak som på ett mycket direkt sätt kan styra utsläppsnivåerna.
För det första så innebär ökad statlig konsumtion alltid en risk i det finansiella system som vi har idag. Staten skulle då bli tvungen att låna stora summor pengar , vilket skulle öka landets statsskuld och på sikt tynga ner statens finanser med räntekostnader. I ljuset av Europas skuld-kriser kan detta betraktas som en mycket farlig väg. Med tanke på EU:s nuvarande stabilitetspakt så skulle en sådan politik kunna väcka ogillande hos EU:s övriga medlemsstater, och Sverige skulle motarbetas.
Detta skulle förvisso kunna lösas med en ökad statlig kontroll eller ett förstatligande av Riksbanken vilket skulle kunna ge förmånligare lån till staten. Detta är en väg som bland annat Kina använder sig av. Rent teoretiskt skulle det kunna fungera, men samtidigt har föregående sekel gett mänskligheten en rad negativa erfarenheter när det gäller att ge staten för stor makt över samhället. Men detta är definitivt att ta ett steg emot en statsplanerad ekonomi.
Sedan är det även här inte heller säkert att den arbetsskapande effekten skulle bli den som önskas. Vår tidigare erfarenhet med ett stort välfärdssystem visar på att det finns en begränsning i hur mycket arbete som staten kan skapa på det sättet. Den arbetslöshet vi har idag är till viss del ett resultat av att det uppstod en mättnad i hur många människor som behövdes inom välfärden. Senare års nedskärningar har förvisso säkert förskjutit den bilden en del, men de flesta är eniga om att satsningar på välfärden inte skulle kunna lösa våra arbetslöshetsproblem.
På samma sätt skulle satsningar på grön omställning riskera att inte räcka till. Omställningen mot ett hållbarare samhälle påverkar främst energi, bygg och transportsektorn. Det är inte säkert att dessa sektorer kan växa tillräckligt för att komma till rätta med arbetslösheten. Dessutom skulle det ändå bara vara en tillfällig lösning, för tanken är väl att den gröna omställningen vid någon tidpunkt kommer att vara genomförd, och då har man endast skjutit arbetslöshetsproblematiken på framtiden.
Gemensamt för all form av keyneism är att det bygger på en "sippra ner" teori, inte helt olika den som kapitalistiska förespråkare använder sig av. Tanken är att mycket resurser på toppen, ska fördela sig jämt i en befolkning och skapa välstånd. Erfarenheten talar dock för att det finns många ställen där pengarna kan försvinna på vägen. De senaste åren med privatiserad sjukvård visar på riskerna, där stora statliga belopp inkasseras som vinst hos mellanhänder. På motsvarande sätt så riskerar statliga satsningar på grön omställning också försvinna utomlands när utländska entreprenörer är med vid upphandlingar, eller när vi köper grön teknik från utlandet.
Kanske beror problemen på att grön keyneism inte angriper omställningsproblematiken på ett tillräckligt direkt sätt. Tillvägagångssättet bygger på att politiker ska allokera samhällets resurser för att satsa på viss teknik framför annan, vilket ställer krav på stor teknisk kompetens hos våra folkvalda. Skulle det inte vara enklare att fokusera på omställningens kärna, vilket handlar just om att sätta ett pris på samhällets naturresurser samt sätta tak för nivån av utnyttjande? Landskatt utgör på så vis ett mer direkt angreppsätt på vår miljöproblematik.
Faktum är att landskatt har viss likhet med det system för utsläpps-rättigheter som introducerades i EU för att hålla nere koldioxidutsläppen. Nu har visserligen detta system kritiserats för att det gav bort utsläppsrättigheter allt för lättvindigt och att det därigenom blev verkningslöst. Men detta bör rimligen ses som ett politiskt misslyckande av EU och bristande vilja att verkligen minska utsläppen. I övrigt är många överens om att systemets grundidé är god. D.v.s. att staten kontrollerar utsläpp genom beskattning, och genom att sätta olika former av tak som på ett mycket direkt sätt kan styra utsläppsnivåerna.