Vad blir markvärdesavgiften och inköpskostnaden för en bit öken i ett samhälle baserat på naturresursdelning (landskatt/Earth Sharing)? Troligen väldigt nära noll. Men vips... med lite obeskattad flit tillsammans med några fyrbenta vänner så blir öknen produktiv (se film) och ingen tar vinsten ifrån den eller de som utför denna miljö- och samhällsnytta åt oss alla. Snart kan fler människor äta sig mätta och finna inkomster i det som tidigare var öken.
Dessa människor kommer att fortsätta utvecklingsarbetet. Bygga skolor, anlägga vägar osv. och först då höjs markvärdena. Då får den som äger marken betala högre skatt och anpassa sig. Kanske utöka sitt nyttoarbete mot fler markområden i öknen eller helt enkelt bara minska sina vinster. Det leder till ytterligare positiv utveckling. Och så jobbar alla tillsammans vidare för att skapa välstånd för oss alla. Ett fritt men ändå jämlikt samhälle ur ekonomisk rättvisesynpunkt är på tillväxt.
Men om samhället tillåtit den första personen att behålla marken utan landskatt då hade snart alla i området varit helt beroende av hen som snart kunnat bilda sig ett eget litet "rike" som markherre där alla varit tvungna att betala hyra till hen. Då kunde hen struntat i att utvidga sitt nyttogörande och bara leva på alla andras arbete och själv lata sig i sin ökande rikedom. Hens barn och barnbarn kanske t o m skulle börjat kalla sig för saker som "Greve" eller "Baron". Kvar i deras liv skulle finnas en strävan att behålla och utvidga sin egen rikedom - troligen med ständig rädsla att mista den. Så ser systemet tyvärr ut idag i neoklassicismens ekonomiska paradigm. Och har så sett ut under århundraden i olika tappningar. Blir någon lycklig av detta? Vill vi fortsätta att ha det så?
Eller är det dags att återställa den ekonomiska öknen till en grön och frodig betesmark för både människa och natur? =)
Men om samhället tillåtit den första personen att behålla marken utan landskatt då hade snart alla i området varit helt beroende av hen som snart kunnat bilda sig ett eget litet "rike" som markherre där alla varit tvungna att betala hyra till hen. Då kunde hen struntat i att utvidga sitt nyttogörande och bara leva på alla andras arbete och själv lata sig i sin ökande rikedom. Hens barn och barnbarn kanske t o m skulle börjat kalla sig för saker som "Greve" eller "Baron". Kvar i deras liv skulle finnas en strävan att behålla och utvidga sin egen rikedom - troligen med ständig rädsla att mista den. Så ser systemet tyvärr ut idag i neoklassicismens ekonomiska paradigm. Och har så sett ut under århundraden i olika tappningar. Blir någon lycklig av detta? Vill vi fortsätta att ha det så?
Eller är det dags att återställa den ekonomiska öknen till en grön och frodig betesmark för både människa och natur? =)