Introduktion till naturresursdelning av Jonas Lagander
”Vi äger inte jorden, vi lånar den från våra barn” är en fras som ofta används i olika sammanhang, inte minst vid miljödiskussioner. En annan vanlig fras är ”mig äger ingen”. Det är en frihetsyttring, eller en yttring om önskan om frihet. Jag skulle vilja väga dessa uttryck mot en ekonomisk samhällskontext som idag är vår verklighet… men som vi kanske inte tänker på.
För idag har jorden styckats upp i besittningsenheter som via kontrakt uppehållna av staten beskrivs som ägande. Ett annat samhällskontrakt beskriver statens rättighet att varje månad ta en del av allt vi medborgare tjänar till sig själv att fördela och spendera utifrån mål som, bland annat, sätts upp var fjärde år i form av vallöften. Likväl spenderande som bestämts på andra sätt, av tjänstemän som inte kan avsättas eller väljas av folket. Att staten har makten att ta frukten av vårt arbete ifrån oss med våld är något den erhållit i demokratisk ordning. Eller mer riktigt har vi genom representativ demokrati låtit staten behålla den. För en gång i tiden skapades denna ordning på inget annat sätt än att en krigsherre som utnämnt sig själv till kung skrivit på ett eget utformat dekret som givit honom den makten. Att inte betala sin inkomstskatt är förenat med kännbar bestraffning, nu som då. Min fråga utifrån detta blir att om staten har makten att kontrollera frukten av vårt arbete och kan ta den ifrån oss utan att vi kan vägra, är det förenligt med att vi äger oss själva? Kan vi säga ”mig äger ingen” och hävda det som sanning?
Nordamerikas indianer och andra naturfolk såg det som en absurd tanke att en enskild människa skulle kunna äga jorden, om ens en liten liten del av den. De levde fria i klaner med egna territorrier de besatt, men inte ägde. Frukten av deras arbete delades av fri vilja utifrån deras eget och klanens behov. Hierarkier fanns visserligen men ingen stat, och ingen fogde. De naturresurser de nyttjade var gemensamma och ett arv de erhållit att hållbart bruka och bevara för kommande generationer. Ungefär så såg många naturfolk på jorden. Ingenting säger egentligen att moralen i vårt förhållande till mark och naturresurser i grund har ändrats idag. Få människor motsätter sig, tror jag, denna etik. Men de ekonomiska samhällsstrukturerna har gjort att detta förhållningssätt är omöjligt att uppehålla idag. För idag är vår karta full av streck som beskriver indelningar av privat jordägande. Många menar att det är självklart att individer ska få äga mark. Men min fråga är att om man får äga mark, en del av vår gemensamma jord med alla tillhörande naturresurser, med rätten att hålla detta ifrån andra människor… hur ska vi då kunna hävda att jorden är vårt gemensamma arv? Är det inte mer korrekt att säga att delar av den är enskilda priviligierade människors arv och att vissa av oss helt blir utan?
Sanningen som jag ser det, för att sätta ovanstående i ett sammanhang, är att vi uppgivit vår äganderätt av oss själva samtidigt som vi har tillåtit jorden att styckas upp i privata monopol som skapar en klass av de som har, och de som inte har tillgång till naturresurser. Nu och i framtiden via arv. Tänk på saken. Om en människa äger alla naturresurser i ett område, hur ska de andra människorna där kunna hävda att de är fria individer? Det är omöjligt, för den som ”äger” naturresurserna besitter ett monopol som kan användas för att kontrollera de som är beroende av dessa naturresurser, denna del av jorden, och berika sig själv på deras bekostnad. Detta är lika aktuellt idag, som den tiden vikingarna ”frigav” sina trälar för att låta dem bli arrendetagare av vikingarnas mark. Samma mark de tidigare brukat under piska, fick de nu besittnings och brukanderätt över under full frihet, förutom att de måste skapa så pass mycket inkomster från marken att de kunde betala vikingarna det pris som arrendekontraktet fastställt. Det var lite bättre än piska, men osynliga bojor satt alltjämt kvar på deras hårt arbetande lemmar och frukten av deras arbete var inte deras fullt ut. Att äga mark är makt!
I dagens samhälle äger vanligen bankerna marken och erhåller arrendepengar i form av ränta på utlåning. Vanligen handlar det om mark under en bostad. Få äger fullt ut sin markegendom förrän i slutet av sitt liv… ett tillfälle då egendomen ofta säljs till en ny person som måste skuldsätta sig (för livet) för att få råd med övertagandet av äganderätten. Vanligen stiger markegendomar i pris kontinuerligt och under riktiga ”boomår” på fastighetsmarknaden kan fastighetsvärden stiga väldigt mycket på kort tid. Man kan faktiskt tjäna tillbaka hela priset av egendomen genom detta ekonomiska fenomen och i slutet av sitt liv vara ganska välbeställt. Även som vanlig låg- eller medelklass om man råkar träffa rätt i de ekonomiska cyklerna. Men först måste ett långt liv av hårt arbete, inkomstskatter och återbetalning av skulder genomföras. Ett liv med omfattande försakande av individuell frihet.
Vad är det som fastställer priset på mark? En del är banksektorns kreditgivning. När en bank ger lån krediterar den låntagarens konto utifrån en pott som är gemensam för alla bankens kunder. Den lovar alltså att betala ut mer pengar totalt än den egentligen har i kassa och återkräver sedan detta utlovade belopp med ränta. Om utlånade pengar flyttas till en ny bank kan denna ta delar av dessa pengar att använda som grund för att skapa ny kredit… ytterligare utbetalningslöften som ökar totalskuldsättningen på marknaden. Eftersom bostadsmarknaden är väldigt lukrativ för bankerna med höga köpebelopp som med hyfsad säkerhet kan förväntas återbetalas månadsvis under många år riktas många av dessa ”löften om pengar” dit. Att många banker samtidigt ger ut kredit mot bostadsmarknaden skapar en artificiell efterfrågan som driver upp priserna. Cirka 60% av priset på en bostad ligger i markvärdet. Ofta slutar denna ensidiga kreditallokering med att finanskriser, utlösta genom kraftigt stigande priser under ett antal år som senare landar i en stor mängd obetalda skulder som saboterar banksektorns balansräkningar, uppstår med allvarliga implikationer för samhället som följd. Pengarna som förväntades finnas, finns inte längre. Ja, uppenbarligen fanns de inte ens där från början. I princip är detta ett pyramidspel som alla fastighetsbesittande bankkunder deltar i, på vinst och förlust.
Den andra aspekten i värdehöjningar på mark är läget. Lägets värdering beror på samhällsutvecklingen i området där marken är lokerad. Enkelt uttryckt: Om du bor i Norrlands inland i en ogästvänlig karg miljö med långt till närmsta samhällsservice kommer din mark att värderas lågt. Bor du i Stockholms City med närhet till god samhällsservice och ett utvecklat näringsliv kommer din mark att värderas högt. Det som ofta skapar detta värde är infrastruktur i form av vägar och kollektivtrafik, likväl som välfärdsinrättningar, allt betalat med skattemedel – primärt inkomstskatter av olika slag. Glesbygdsbor betalar lika mycket skatt i procent som storstadsbor men får betydligt mindre tillbaka för pengarna via samhällsservice. Detta system innebär även att skatteintäkter från människor som inte äger mark, hyresgäster och arrendetagare, transfereras via statens våldsmonopol till människor som äger mark, som innehar ett privat monopol på en del av den så kallade gemensamma jorden. Redan rik blir alltså rikare på låg- och medelklassens bekostnad.
Självklart kan privata aktörer också påverka markens värde genom att utveckla samhället via företagande och olika slags investeringar. Den aspekten är okontroversiell och skulle kunna utgöra en sannolikt hållbar norm i ett samhälle utan offentlig sektor uppehållen via våldsmonopol. Men så ser inte dagens Sverige ut. Idag flödar passiva inkomster uppåt i den privata samhällshierarkin via strukturer som staten medvetet håller på plats.
Denna artikel tar, skall sägas, inte upp några nyheter. Flera klassiska ekonomer påtalade detta problem med ”economic rent” – oförtjänade passiva inkomster. Populärt kallat gratisluncher. Erhållandet av ”gratisluncher” är det som skapar och uppehåller klassklyftorna. Efter några generationer av ärvda landegendomar kan familjer tillskansa sig enorma förmögenheter som gör dem till en elit med makt att storskaligt kontrollera andra människor och profitera i hög grad på deras arbete vars värden regelbundet flyttas från staten till dem själva via inkomstskatten.
Av de klassiska ekonomerna var det en som utmärkte sig i denna fråga, Henry George. Han menade att för att kunna skapa ett rättvist samhälle för alla och slutligen utplåna fattigdomen (som alltid tycks existera, även mitt i överflödet av ett utvecklat samhälle) måste inkomstskatten avskaffas och ersättas av beskattning av markvärde – landskatt. Det skulle i praktiken innebära att individerna återfår fullt ägande över sig själva och jorden återgår till att i indirekt form ägas av oss alla gemensamt.
Eftersom markvärdet under sunda penningsystemiska förhållanden är den fulla manifesteringen av vårt gemensamt skapade överskott i samhället är det utan jämförelse det mest lämpliga värdet att beskatta för att finansiera vår gemensamma offentliga sektor. Inte bara moraliskt, utan även rent ekonomiskt eftersom samhället slutar dränera ”vägen till överskottet” utan väntar tills överskottet är skapat innan beskattning sker och riktar beskattningen på enbart detta. Med landskatt skulle markpriserna i samhället sjunka och göra mark tillgänglig för fler. Spekulationen på mark skulle bli olönsam och finanskriser uppkomna via bubblor på fastighetsmarknaden skulle kraftigt minska eller upphöra. Den som vill monopolisera en bit av jorden åt sig själv, äga mark, skulle då betala till alla oss andra för detta privilegium. Samtidigt skulle alla som arbetar slippa betala skatt till staten för det faktum att de dagligen skapar nytta åt oss alla. Arbete skulle bli mycket billigt i Sverige och företagens vinstredovisning till skatteverket skulle kunna avskaffas helt. Skatteflykt skulle omöjliggöras eftersom mark inte kan flyttas utomlands.
Många av anhängarna till Henry George och hans så kallade geoklassiska ekonomiska skola menar att det mest rättvisa och effektiva sättet att fördela en nations naturresurser är genom allmän basinkomst till alla medborgare. Basinkomsten skulle då utgöra överskottet som blir kvar efter att statens utgifter täckts. Eftersom basinkomsten finansieras via landskatt blir den ett kvitto på vårt samhälles utveckling och välstånd för alla att ta del av. Ingen skulle behöva gå hungrig i ett sådant samhälle på grund av hen inte ges tillgång till naturresurser. Friheten och välståndet för individen skulle öka i hög grad och vår koppling till jorden och dess tillgångar skulle bli direkt. Vi skulle kunna låta maskiner ta över produktionen i högre grad och själva leva på deras arbete via basinkomst.
Men först och främst måste vi kvitta ut inkomstskatten med landskatt. Först då kommer vi att börja behandlas som likar i samhället och klassklyftorna kan äntligen tillåtas att krympa strukturellt när ”gratisluncherna” till fåtalet omvandlas till allmännytta för flertalet. Helt plötsligt skulle de fraser som nämndes i inledningen bli reella uttryck för jordens och vår egen plats i samhällets sociala och ekonomiska strukturer. Helt plötsligt skulle alla i samhället ges en rättmätig del av det ekonomiska överflöd vi de facto lever i redan idag.
***
Denna artikel har tidigare publicerat som en serie i tre delar på partiet ENHET:s blogg -
Del 1
Del 2
Del 3
För idag har jorden styckats upp i besittningsenheter som via kontrakt uppehållna av staten beskrivs som ägande. Ett annat samhällskontrakt beskriver statens rättighet att varje månad ta en del av allt vi medborgare tjänar till sig själv att fördela och spendera utifrån mål som, bland annat, sätts upp var fjärde år i form av vallöften. Likväl spenderande som bestämts på andra sätt, av tjänstemän som inte kan avsättas eller väljas av folket. Att staten har makten att ta frukten av vårt arbete ifrån oss med våld är något den erhållit i demokratisk ordning. Eller mer riktigt har vi genom representativ demokrati låtit staten behålla den. För en gång i tiden skapades denna ordning på inget annat sätt än att en krigsherre som utnämnt sig själv till kung skrivit på ett eget utformat dekret som givit honom den makten. Att inte betala sin inkomstskatt är förenat med kännbar bestraffning, nu som då. Min fråga utifrån detta blir att om staten har makten att kontrollera frukten av vårt arbete och kan ta den ifrån oss utan att vi kan vägra, är det förenligt med att vi äger oss själva? Kan vi säga ”mig äger ingen” och hävda det som sanning?
Nordamerikas indianer och andra naturfolk såg det som en absurd tanke att en enskild människa skulle kunna äga jorden, om ens en liten liten del av den. De levde fria i klaner med egna territorrier de besatt, men inte ägde. Frukten av deras arbete delades av fri vilja utifrån deras eget och klanens behov. Hierarkier fanns visserligen men ingen stat, och ingen fogde. De naturresurser de nyttjade var gemensamma och ett arv de erhållit att hållbart bruka och bevara för kommande generationer. Ungefär så såg många naturfolk på jorden. Ingenting säger egentligen att moralen i vårt förhållande till mark och naturresurser i grund har ändrats idag. Få människor motsätter sig, tror jag, denna etik. Men de ekonomiska samhällsstrukturerna har gjort att detta förhållningssätt är omöjligt att uppehålla idag. För idag är vår karta full av streck som beskriver indelningar av privat jordägande. Många menar att det är självklart att individer ska få äga mark. Men min fråga är att om man får äga mark, en del av vår gemensamma jord med alla tillhörande naturresurser, med rätten att hålla detta ifrån andra människor… hur ska vi då kunna hävda att jorden är vårt gemensamma arv? Är det inte mer korrekt att säga att delar av den är enskilda priviligierade människors arv och att vissa av oss helt blir utan?
Sanningen som jag ser det, för att sätta ovanstående i ett sammanhang, är att vi uppgivit vår äganderätt av oss själva samtidigt som vi har tillåtit jorden att styckas upp i privata monopol som skapar en klass av de som har, och de som inte har tillgång till naturresurser. Nu och i framtiden via arv. Tänk på saken. Om en människa äger alla naturresurser i ett område, hur ska de andra människorna där kunna hävda att de är fria individer? Det är omöjligt, för den som ”äger” naturresurserna besitter ett monopol som kan användas för att kontrollera de som är beroende av dessa naturresurser, denna del av jorden, och berika sig själv på deras bekostnad. Detta är lika aktuellt idag, som den tiden vikingarna ”frigav” sina trälar för att låta dem bli arrendetagare av vikingarnas mark. Samma mark de tidigare brukat under piska, fick de nu besittnings och brukanderätt över under full frihet, förutom att de måste skapa så pass mycket inkomster från marken att de kunde betala vikingarna det pris som arrendekontraktet fastställt. Det var lite bättre än piska, men osynliga bojor satt alltjämt kvar på deras hårt arbetande lemmar och frukten av deras arbete var inte deras fullt ut. Att äga mark är makt!
I dagens samhälle äger vanligen bankerna marken och erhåller arrendepengar i form av ränta på utlåning. Vanligen handlar det om mark under en bostad. Få äger fullt ut sin markegendom förrän i slutet av sitt liv… ett tillfälle då egendomen ofta säljs till en ny person som måste skuldsätta sig (för livet) för att få råd med övertagandet av äganderätten. Vanligen stiger markegendomar i pris kontinuerligt och under riktiga ”boomår” på fastighetsmarknaden kan fastighetsvärden stiga väldigt mycket på kort tid. Man kan faktiskt tjäna tillbaka hela priset av egendomen genom detta ekonomiska fenomen och i slutet av sitt liv vara ganska välbeställt. Även som vanlig låg- eller medelklass om man råkar träffa rätt i de ekonomiska cyklerna. Men först måste ett långt liv av hårt arbete, inkomstskatter och återbetalning av skulder genomföras. Ett liv med omfattande försakande av individuell frihet.
Vad är det som fastställer priset på mark? En del är banksektorns kreditgivning. När en bank ger lån krediterar den låntagarens konto utifrån en pott som är gemensam för alla bankens kunder. Den lovar alltså att betala ut mer pengar totalt än den egentligen har i kassa och återkräver sedan detta utlovade belopp med ränta. Om utlånade pengar flyttas till en ny bank kan denna ta delar av dessa pengar att använda som grund för att skapa ny kredit… ytterligare utbetalningslöften som ökar totalskuldsättningen på marknaden. Eftersom bostadsmarknaden är väldigt lukrativ för bankerna med höga köpebelopp som med hyfsad säkerhet kan förväntas återbetalas månadsvis under många år riktas många av dessa ”löften om pengar” dit. Att många banker samtidigt ger ut kredit mot bostadsmarknaden skapar en artificiell efterfrågan som driver upp priserna. Cirka 60% av priset på en bostad ligger i markvärdet. Ofta slutar denna ensidiga kreditallokering med att finanskriser, utlösta genom kraftigt stigande priser under ett antal år som senare landar i en stor mängd obetalda skulder som saboterar banksektorns balansräkningar, uppstår med allvarliga implikationer för samhället som följd. Pengarna som förväntades finnas, finns inte längre. Ja, uppenbarligen fanns de inte ens där från början. I princip är detta ett pyramidspel som alla fastighetsbesittande bankkunder deltar i, på vinst och förlust.
Den andra aspekten i värdehöjningar på mark är läget. Lägets värdering beror på samhällsutvecklingen i området där marken är lokerad. Enkelt uttryckt: Om du bor i Norrlands inland i en ogästvänlig karg miljö med långt till närmsta samhällsservice kommer din mark att värderas lågt. Bor du i Stockholms City med närhet till god samhällsservice och ett utvecklat näringsliv kommer din mark att värderas högt. Det som ofta skapar detta värde är infrastruktur i form av vägar och kollektivtrafik, likväl som välfärdsinrättningar, allt betalat med skattemedel – primärt inkomstskatter av olika slag. Glesbygdsbor betalar lika mycket skatt i procent som storstadsbor men får betydligt mindre tillbaka för pengarna via samhällsservice. Detta system innebär även att skatteintäkter från människor som inte äger mark, hyresgäster och arrendetagare, transfereras via statens våldsmonopol till människor som äger mark, som innehar ett privat monopol på en del av den så kallade gemensamma jorden. Redan rik blir alltså rikare på låg- och medelklassens bekostnad.
Självklart kan privata aktörer också påverka markens värde genom att utveckla samhället via företagande och olika slags investeringar. Den aspekten är okontroversiell och skulle kunna utgöra en sannolikt hållbar norm i ett samhälle utan offentlig sektor uppehållen via våldsmonopol. Men så ser inte dagens Sverige ut. Idag flödar passiva inkomster uppåt i den privata samhällshierarkin via strukturer som staten medvetet håller på plats.
Denna artikel tar, skall sägas, inte upp några nyheter. Flera klassiska ekonomer påtalade detta problem med ”economic rent” – oförtjänade passiva inkomster. Populärt kallat gratisluncher. Erhållandet av ”gratisluncher” är det som skapar och uppehåller klassklyftorna. Efter några generationer av ärvda landegendomar kan familjer tillskansa sig enorma förmögenheter som gör dem till en elit med makt att storskaligt kontrollera andra människor och profitera i hög grad på deras arbete vars värden regelbundet flyttas från staten till dem själva via inkomstskatten.
Av de klassiska ekonomerna var det en som utmärkte sig i denna fråga, Henry George. Han menade att för att kunna skapa ett rättvist samhälle för alla och slutligen utplåna fattigdomen (som alltid tycks existera, även mitt i överflödet av ett utvecklat samhälle) måste inkomstskatten avskaffas och ersättas av beskattning av markvärde – landskatt. Det skulle i praktiken innebära att individerna återfår fullt ägande över sig själva och jorden återgår till att i indirekt form ägas av oss alla gemensamt.
Eftersom markvärdet under sunda penningsystemiska förhållanden är den fulla manifesteringen av vårt gemensamt skapade överskott i samhället är det utan jämförelse det mest lämpliga värdet att beskatta för att finansiera vår gemensamma offentliga sektor. Inte bara moraliskt, utan även rent ekonomiskt eftersom samhället slutar dränera ”vägen till överskottet” utan väntar tills överskottet är skapat innan beskattning sker och riktar beskattningen på enbart detta. Med landskatt skulle markpriserna i samhället sjunka och göra mark tillgänglig för fler. Spekulationen på mark skulle bli olönsam och finanskriser uppkomna via bubblor på fastighetsmarknaden skulle kraftigt minska eller upphöra. Den som vill monopolisera en bit av jorden åt sig själv, äga mark, skulle då betala till alla oss andra för detta privilegium. Samtidigt skulle alla som arbetar slippa betala skatt till staten för det faktum att de dagligen skapar nytta åt oss alla. Arbete skulle bli mycket billigt i Sverige och företagens vinstredovisning till skatteverket skulle kunna avskaffas helt. Skatteflykt skulle omöjliggöras eftersom mark inte kan flyttas utomlands.
Många av anhängarna till Henry George och hans så kallade geoklassiska ekonomiska skola menar att det mest rättvisa och effektiva sättet att fördela en nations naturresurser är genom allmän basinkomst till alla medborgare. Basinkomsten skulle då utgöra överskottet som blir kvar efter att statens utgifter täckts. Eftersom basinkomsten finansieras via landskatt blir den ett kvitto på vårt samhälles utveckling och välstånd för alla att ta del av. Ingen skulle behöva gå hungrig i ett sådant samhälle på grund av hen inte ges tillgång till naturresurser. Friheten och välståndet för individen skulle öka i hög grad och vår koppling till jorden och dess tillgångar skulle bli direkt. Vi skulle kunna låta maskiner ta över produktionen i högre grad och själva leva på deras arbete via basinkomst.
Men först och främst måste vi kvitta ut inkomstskatten med landskatt. Först då kommer vi att börja behandlas som likar i samhället och klassklyftorna kan äntligen tillåtas att krympa strukturellt när ”gratisluncherna” till fåtalet omvandlas till allmännytta för flertalet. Helt plötsligt skulle de fraser som nämndes i inledningen bli reella uttryck för jordens och vår egen plats i samhällets sociala och ekonomiska strukturer. Helt plötsligt skulle alla i samhället ges en rättmätig del av det ekonomiska överflöd vi de facto lever i redan idag.
***
Denna artikel har tidigare publicerat som en serie i tre delar på partiet ENHET:s blogg -
Del 1
Del 2
Del 3