Den skadliga inkomstskatten
I Sverige har vi ett paradigm av att benämna inkomstskatten för "solidaritet". Vi ska utveckla samhället genom solidaritet, kan det heta i politiska debatter. Inte minst från vänster. Men hur solidarisk är inkomstskatten egentligen? Vi vill på denna sida förklara det faktum att inkomstskatter är mycket skadliga för både ekonomi, människa och miljö av flera anledningar. Och den i retoriken omtalade solidariteten leder i stort bara till att de fattiga får betala för välfärden medan de rika får skatten återbetalad via jordräntan (om de ens betalade så mycket inkomstskatt från början pga. aktiv skatteplanering). Ordet solidaritet för att beskriva statlig tvångsomfördelning av människors privata arbetsinkomster är alltså en form av nyspråk. Den goda nyheten gällande inkomstskatten är att den går att avskaffa och ersätta med landskatt. Om vi bara vill!
Inkomstskatter skapar klassklyftorSå här fungerar det:
|
Systemet är till för att hålla de rika... rika |
Inkomstskattens begränsningar i finansierandet av välfärdsstaten
Nej, Bamse... så enkelt är det inte.
Socialistiska rörelser har historiskt sett haft en rad olika metoder för att skapa jämlikhet, rättvisa och motverka marknadens inneboende tendenser till monopol. Beskattning av inkomst, beskattning av rikedom, en stark arbetsrätt samt olika former av kollektivt ägande av arbetsplatsen (kooperationer).
Händelser under de senaste decennierna har dock gjort att flera av dessa metoder blivit verkningslösa. I takt med globaliseringen och kapitalets ökade rörlighet har det blivit allt svårare att beskatta rikedom. I takt med ökad automatisering och flykt av arbetstillfällen till låglöneländer har arbetsrätten försvagats, för vad betyder arbetsrätten för den som inte ens kommit in på arbetsmarknaden? Tanken om statligt ägande av arbetsplatsen föll på sin egen orimlighet i samma stund som Sovjetunionen rasade samman, och vi fick bevittna ohållbarheten av kollektiv industrialism. En del kooperationer i frihetlig regi har dock levt vidare världen över. Exempelvis Mondragon från Spanien (Baskien).
I dagens socialistiska rörelse finns det därför endast kvar tanken om beskattning av inkomst som det som ska bära upp välfärdssamhället. Tanken bygger på solidaritet. Att människor som arbetar av solidaritet delar med sig med människor som inte kan arbeta.
Men kan solidaritet verkligen ersätta rättvisa i alla situationer? Och räcker verkligen inkomstskatten till i en värld där reallönerna hos låg- och medel-inkomsttagare ständigt sjunker, och där ökad produktion istället resulterar i högre företagsvinster och kapitalavkastning?
Det första problemet är att tanken om solidaritet kan skapa ett djupt moraliskt dilemma, som skapar misstänksamhet i samhället. Hur skiljer man på de människor som verkligen inte kan arbeta, och på de som bara inte vill arbeta? Mellan oförmågan och oviljan finns dessutom en högst glidande skala, som ytterst är en fråga om individens syn omvärlden, och omvärldens syn på individen.
Ingen vill arbeta gratis åt någon annan, så för att vi ska vara säkra på att de som inte arbetar, verkligen inte kan arbeta, så har staten byggt upp ett kontrollsystem där sjuka och arbetssökande betraktas med misstänksamhet. Endast om de mår tillräckligt dåligt kan vi vara säkra på att de inte utnyttjar statens välfärdssystem i onödan. Men detta skapar så klart ett cyniskt system där många verkligen behövande hamnar i kläm. Verkligt sjuka får inte de resurser som de behöver.
Men även om vi bortser från de moraliska problem som en välfärdsstat baserad på inkomstskatt för med sig, så är systemet ändå ohållbart på sikt. De senaste decenniernas ökade klassklyftor vittnar om att det inte längre sker någon omfördelning av landets ränteintäkter. Nedskärningar har avlöst varandra de senaste decennierna och det blir allt svårare att finansiera välfärden. Orsaken är helt enkelt att inkomstskatten inte räcker till, samtidigt som samhällets ränteintäkter inte beskattas i samma grad. Inkomstskatten blir bara ett sätt att ta ifrån fattiga, och ge till ännu fattigare.
En direkt orsak till det är inkomstskattens egen inneboende destruktivitet som förstör näringslivet. Moms, sociala avgifter och inkomstskatt utgör tillsammans en skattesats på 74% av den egentliga vinsten av någon företagsamhet. Detta innebär att många tjänster som egentligen behövs i samhället, aldrig kommer att produceras tack vare det höga skattetrycket. Inkomstskatten blir på så vis en direkt orsak till varför människor inte kan försörja sig själva, varpå de sedan behöver ekonomiskt bistånd.
För att återigen skapa ett samhälle som bygger på jämlikhet och lika förutsättningar för alla är det nödvändigt att tänka om vilken metod man ska använda för att skapa jämlikhet. Genom en landskattereform så skulle vi kunna sänka inkomstskatten, och återgå till idén om det kollektiva ägandet av jorden, även om vi ger privata näringsidkare full frihet i hur de sedan bedriver sin verksamhet.
Händelser under de senaste decennierna har dock gjort att flera av dessa metoder blivit verkningslösa. I takt med globaliseringen och kapitalets ökade rörlighet har det blivit allt svårare att beskatta rikedom. I takt med ökad automatisering och flykt av arbetstillfällen till låglöneländer har arbetsrätten försvagats, för vad betyder arbetsrätten för den som inte ens kommit in på arbetsmarknaden? Tanken om statligt ägande av arbetsplatsen föll på sin egen orimlighet i samma stund som Sovjetunionen rasade samman, och vi fick bevittna ohållbarheten av kollektiv industrialism. En del kooperationer i frihetlig regi har dock levt vidare världen över. Exempelvis Mondragon från Spanien (Baskien).
I dagens socialistiska rörelse finns det därför endast kvar tanken om beskattning av inkomst som det som ska bära upp välfärdssamhället. Tanken bygger på solidaritet. Att människor som arbetar av solidaritet delar med sig med människor som inte kan arbeta.
Men kan solidaritet verkligen ersätta rättvisa i alla situationer? Och räcker verkligen inkomstskatten till i en värld där reallönerna hos låg- och medel-inkomsttagare ständigt sjunker, och där ökad produktion istället resulterar i högre företagsvinster och kapitalavkastning?
Det första problemet är att tanken om solidaritet kan skapa ett djupt moraliskt dilemma, som skapar misstänksamhet i samhället. Hur skiljer man på de människor som verkligen inte kan arbeta, och på de som bara inte vill arbeta? Mellan oförmågan och oviljan finns dessutom en högst glidande skala, som ytterst är en fråga om individens syn omvärlden, och omvärldens syn på individen.
Ingen vill arbeta gratis åt någon annan, så för att vi ska vara säkra på att de som inte arbetar, verkligen inte kan arbeta, så har staten byggt upp ett kontrollsystem där sjuka och arbetssökande betraktas med misstänksamhet. Endast om de mår tillräckligt dåligt kan vi vara säkra på att de inte utnyttjar statens välfärdssystem i onödan. Men detta skapar så klart ett cyniskt system där många verkligen behövande hamnar i kläm. Verkligt sjuka får inte de resurser som de behöver.
Men även om vi bortser från de moraliska problem som en välfärdsstat baserad på inkomstskatt för med sig, så är systemet ändå ohållbart på sikt. De senaste decenniernas ökade klassklyftor vittnar om att det inte längre sker någon omfördelning av landets ränteintäkter. Nedskärningar har avlöst varandra de senaste decennierna och det blir allt svårare att finansiera välfärden. Orsaken är helt enkelt att inkomstskatten inte räcker till, samtidigt som samhällets ränteintäkter inte beskattas i samma grad. Inkomstskatten blir bara ett sätt att ta ifrån fattiga, och ge till ännu fattigare.
En direkt orsak till det är inkomstskattens egen inneboende destruktivitet som förstör näringslivet. Moms, sociala avgifter och inkomstskatt utgör tillsammans en skattesats på 74% av den egentliga vinsten av någon företagsamhet. Detta innebär att många tjänster som egentligen behövs i samhället, aldrig kommer att produceras tack vare det höga skattetrycket. Inkomstskatten blir på så vis en direkt orsak till varför människor inte kan försörja sig själva, varpå de sedan behöver ekonomiskt bistånd.
För att återigen skapa ett samhälle som bygger på jämlikhet och lika förutsättningar för alla är det nödvändigt att tänka om vilken metod man ska använda för att skapa jämlikhet. Genom en landskattereform så skulle vi kunna sänka inkomstskatten, och återgå till idén om det kollektiva ägandet av jorden, även om vi ger privata näringsidkare full frihet i hur de sedan bedriver sin verksamhet.