Hur skapas pengar?
Om man ställer frågan: ”Vad är pengar, och hur skapas de” är det sällan man får något svar. Kan du svaret? Alla de där sköna slantarna som jagas 8 timmar om dagen (de facto 9 timmar i Sverige eftersom lunchen inte borträknas här som i andra länder), varför vet vi inte var de kommer ifrån? Uppstår de ur tomma intet och bara ramlar ned på vårt konto? En konstig frågeställning naturligtvis och möjligen smått banal därtill, ja kanske till och med dum, men faktum är att svaret på var pengar kommer ifrån inte ligger långt ifrån ett jakande sådant. Så hur ligger det till då?
Enligt en av utformarna av euron, Bernard Lietaer, är pengar helt enkelt det som ett samhälle kommer överens om att använda som ett medium för utbyte av varor och tjänster. I forna tider har saker som snäckskal och dylikt använts då de primitiva kulturer som använde dem helt enkelt, genom ”trial and error”, fann dem som mest praktiska för uppgiften i jämförelse med andra varor. Andra populära bytesmedel har varit ädla metaller som guld och silver, vilket var fallet under romartiden (visserligen tillsammans med koppar och brons) . Under 500år användes framgångsrikt ett räntefritt system med hasselpinnar, sk. Tally sticks, som betalningsmedel i England. Man skar in summan som skåror enligt bestämda måttregler och splittade pinnen mitt itu för att förhindra falskmynteri. Betalaren behöll ena delen och spenderade den andra (vars äkthet alltid kunde kontrolleras genom att sammanfoga den med den ickespenderade delen). Kan du tänka dig att betala skatt med en pinne?
Pengar kunde/kan även vara skuldsedlar utgivna av producenter som satts i cirkulation (ta gärna en titt på filmen):
Enligt en av utformarna av euron, Bernard Lietaer, är pengar helt enkelt det som ett samhälle kommer överens om att använda som ett medium för utbyte av varor och tjänster. I forna tider har saker som snäckskal och dylikt använts då de primitiva kulturer som använde dem helt enkelt, genom ”trial and error”, fann dem som mest praktiska för uppgiften i jämförelse med andra varor. Andra populära bytesmedel har varit ädla metaller som guld och silver, vilket var fallet under romartiden (visserligen tillsammans med koppar och brons) . Under 500år användes framgångsrikt ett räntefritt system med hasselpinnar, sk. Tally sticks, som betalningsmedel i England. Man skar in summan som skåror enligt bestämda måttregler och splittade pinnen mitt itu för att förhindra falskmynteri. Betalaren behöll ena delen och spenderade den andra (vars äkthet alltid kunde kontrolleras genom att sammanfoga den med den ickespenderade delen). Kan du tänka dig att betala skatt med en pinne?
Pengar kunde/kan även vara skuldsedlar utgivna av producenter som satts i cirkulation (ta gärna en titt på filmen):
I vår tid används sedlar och mynt men framförallt elektroniska pengar som bytesmedel. Vad som kännetecknar dem alla är att de är utgivna som skuld. Men är de elektroniska pengarna verkligen riktiga pengar? Svaret är nej och det är det, förutom att varje slant i vårt samhälle är ett räntebelagt skuldkvitto, som gör frågan på var pengar kommer ifrån så intressant!
Det är faktiskt så att i vårt system utgörs 95-97% av allt betalningsmedel i cirkulation inte av pengar utan expanderad kredit. Blott 3-5% utgörs av verkliga pengar dvs. pengar utgivna av Riksbanken, inklusive sedlar och mynt. Vad menas då med expanderad kredit? Jo, det är nämligen så att det är privatbankerna som skapar de flesta ”pengar” i vårt samhälle och de gör det genom ett litet trick i bokföringen.
Enligt boken ”Svenskt kreditväsen” av Lars-Erik Thunholm går det till så här:
”När en bank ger ett lån sker likviden normalt på så sätt att lånebeloppet krediteras på ett inlåningskonto. Primärt skapar alltså utlåningen inlåning.
En kreditexpansion i banksystemet – vare sig den tar formen av utlåning till allmänheten eller av värdepappersplaceringar – skapar sin egen monetära täckning genom en ökad inlåning. Inlåningstillflödet kan vara ojämnt fördelat mellan olika bankinstitut, men för banksystemet som helhet ställer kreditexpansionen inga andra anspråk på kassa än vad som förorsakas av ett eventuellt ökande sedelomlopp.
Det bör observeras att det endast är bankinstituten som bedriver inlåningsrörelse, som på detta sätt vi här beskrivit kan skapa inlåning. Det finns ju andra finansiella intermediärer som bedriver kreditgivning, t ex finansbolagen eller bostadsinstituten. När dessa ger en kredit, måste de dra på ett inlåningskonto i en bank och kreditera låntagarens bankkonto. Utlåningen motsvaras alltså i detta fall inte av en inlåningsökning i banksystemet, bara i en överföring mellan olika konton.”
Var det svårt att hänga med? Enkelt sammanfattat går det till så att banken skriver in siffran på lånebeloppet på utlåningskontot (tillgång för banken som låntagaren ska betala tillbaka med ränta) men även på låntagarens konto (bankens skuld till låntagaren). Siffran dubbelregistreras alltså i systemet. Inga pengar försvinner från banken när låntagaren fått sitt lån. Voila, nya ”pengar” har skapats! Men det är, som nämnts ovan, de facto inga pengar utan expanderad kredit vilket inte är någonting annat än ökad skuldsättning på pränt. Pengarna låntagaren fått på sitt konto är blott ett löfte från banken att betala ut den avtalade summan när låntagaren så önskar. Detsamma gäller om du sätter in pengarna själv på ditt konto. Pengarna är bankens egendom att använda som den vill även om ditt namn står på kontot!
Historien har visat att endast cirka 10% av kontoinnehavarna brukar hämta sina pengar vid varje givet tillfälle vilket gör att reserverna i de allra flesta fall är tillräckliga för banken. I exempelvis USA gäller också 10% som reserv men i Sverige är det bara 8% till privatpersoner (till stat och kommuner utlånas med noll reserv, banker 1.6% och pantbrevssäkrade bostadslån 4%). Banken riskerar vanligen alltså inget ur sin egen kassa! Enda gången banken gör det är när en ökad mängd kontanter, riktiga pengar, kommer i omlopp. Det är sannolikt därför som banker vill komma ifrån sedelhantering i största möjliga mån. Låntagaren däremot sätter sitt hus, eller vad det nu är för säkerhet han tillhandahåller, i pant och han måste därtill leta reda på alla dessa pengar plus ränta ute i samhället. Hans arbete omvandlar kreditpengarna till riktiga värden som sedan betalas tillbaka till banken.
I fallet av en så kallad ”bankrun”, när för många kontoinnehavare försöker ta ut sina pengar samtidigt blir banken insolvent och går i konkurs. Varför? Jo, för att bankerna, som sagt, inte har tillnärmelsevis så mycket pengar som de lånar ut. Detta är en banks största mardröm… historiskt sett. Nuförtiden i Sverige kan bankerna nämligen rädda sig genom att låna av Riksbanken och på så vis få pengar till att betala sina kunders fordringar. De kan även låna direkt av Riksbanken och andra banker till låg ränta ifall deras reservbas är för liten vid långivning. Den kreditvärdige låntagaren får då betala en högre ränta till banken än banken till Riksbanken.
I bibeln kallas förfarandet med att låna ut mer pengar i skuldsedelform än man har och kräva ränta för ocker och under medeltiden var det i vissa länder belagt med dödsstraff. I muslimska länder är räntan fortfarande förbjuden. I dagens västerländska samhälle har metoden stöd av lagen och kallas för ”bankväsende baserat på fraktionella reserver” (eng: Fractional reserve banking, vanligen benämt ”FRB”) eftersom krediten backas upp av en fraktionell reserv. Man skulle kunna tycka att en 100% reserv i kontanter, dvs. att banken faktiskt har alla pengar som den lånar ut, skulle krävas men så är det alltså inte. Om en privatperson tryckte pengar i källaren och lånade ut mot ränta vad skulle rättsväsendet kalla den personen då? Just det, en falskmyntare!
Ganska bra business det här med bankverksamhet eller vad säger ni?
Det är faktiskt så att i vårt system utgörs 95-97% av allt betalningsmedel i cirkulation inte av pengar utan expanderad kredit. Blott 3-5% utgörs av verkliga pengar dvs. pengar utgivna av Riksbanken, inklusive sedlar och mynt. Vad menas då med expanderad kredit? Jo, det är nämligen så att det är privatbankerna som skapar de flesta ”pengar” i vårt samhälle och de gör det genom ett litet trick i bokföringen.
Enligt boken ”Svenskt kreditväsen” av Lars-Erik Thunholm går det till så här:
”När en bank ger ett lån sker likviden normalt på så sätt att lånebeloppet krediteras på ett inlåningskonto. Primärt skapar alltså utlåningen inlåning.
En kreditexpansion i banksystemet – vare sig den tar formen av utlåning till allmänheten eller av värdepappersplaceringar – skapar sin egen monetära täckning genom en ökad inlåning. Inlåningstillflödet kan vara ojämnt fördelat mellan olika bankinstitut, men för banksystemet som helhet ställer kreditexpansionen inga andra anspråk på kassa än vad som förorsakas av ett eventuellt ökande sedelomlopp.
Det bör observeras att det endast är bankinstituten som bedriver inlåningsrörelse, som på detta sätt vi här beskrivit kan skapa inlåning. Det finns ju andra finansiella intermediärer som bedriver kreditgivning, t ex finansbolagen eller bostadsinstituten. När dessa ger en kredit, måste de dra på ett inlåningskonto i en bank och kreditera låntagarens bankkonto. Utlåningen motsvaras alltså i detta fall inte av en inlåningsökning i banksystemet, bara i en överföring mellan olika konton.”
Var det svårt att hänga med? Enkelt sammanfattat går det till så att banken skriver in siffran på lånebeloppet på utlåningskontot (tillgång för banken som låntagaren ska betala tillbaka med ränta) men även på låntagarens konto (bankens skuld till låntagaren). Siffran dubbelregistreras alltså i systemet. Inga pengar försvinner från banken när låntagaren fått sitt lån. Voila, nya ”pengar” har skapats! Men det är, som nämnts ovan, de facto inga pengar utan expanderad kredit vilket inte är någonting annat än ökad skuldsättning på pränt. Pengarna låntagaren fått på sitt konto är blott ett löfte från banken att betala ut den avtalade summan när låntagaren så önskar. Detsamma gäller om du sätter in pengarna själv på ditt konto. Pengarna är bankens egendom att använda som den vill även om ditt namn står på kontot!
Historien har visat att endast cirka 10% av kontoinnehavarna brukar hämta sina pengar vid varje givet tillfälle vilket gör att reserverna i de allra flesta fall är tillräckliga för banken. I exempelvis USA gäller också 10% som reserv men i Sverige är det bara 8% till privatpersoner (till stat och kommuner utlånas med noll reserv, banker 1.6% och pantbrevssäkrade bostadslån 4%). Banken riskerar vanligen alltså inget ur sin egen kassa! Enda gången banken gör det är när en ökad mängd kontanter, riktiga pengar, kommer i omlopp. Det är sannolikt därför som banker vill komma ifrån sedelhantering i största möjliga mån. Låntagaren däremot sätter sitt hus, eller vad det nu är för säkerhet han tillhandahåller, i pant och han måste därtill leta reda på alla dessa pengar plus ränta ute i samhället. Hans arbete omvandlar kreditpengarna till riktiga värden som sedan betalas tillbaka till banken.
I fallet av en så kallad ”bankrun”, när för många kontoinnehavare försöker ta ut sina pengar samtidigt blir banken insolvent och går i konkurs. Varför? Jo, för att bankerna, som sagt, inte har tillnärmelsevis så mycket pengar som de lånar ut. Detta är en banks största mardröm… historiskt sett. Nuförtiden i Sverige kan bankerna nämligen rädda sig genom att låna av Riksbanken och på så vis få pengar till att betala sina kunders fordringar. De kan även låna direkt av Riksbanken och andra banker till låg ränta ifall deras reservbas är för liten vid långivning. Den kreditvärdige låntagaren får då betala en högre ränta till banken än banken till Riksbanken.
I bibeln kallas förfarandet med att låna ut mer pengar i skuldsedelform än man har och kräva ränta för ocker och under medeltiden var det i vissa länder belagt med dödsstraff. I muslimska länder är räntan fortfarande förbjuden. I dagens västerländska samhälle har metoden stöd av lagen och kallas för ”bankväsende baserat på fraktionella reserver” (eng: Fractional reserve banking, vanligen benämt ”FRB”) eftersom krediten backas upp av en fraktionell reserv. Man skulle kunna tycka att en 100% reserv i kontanter, dvs. att banken faktiskt har alla pengar som den lånar ut, skulle krävas men så är det alltså inte. Om en privatperson tryckte pengar i källaren och lånade ut mot ränta vad skulle rättsväsendet kalla den personen då? Just det, en falskmyntare!
Ganska bra business det här med bankverksamhet eller vad säger ni?