Nyliberalismens blinda fläck
Jordräntan är klassklyftornas generator.
Det ska löna sig att arbeta. Detta är grundprincipen bakom den nyliberala ideologi som dominerat västvärlden de senaste tre decennierna.
Att ingen vill arbeta gratis åt någon annan och känna sig ägd och kontrollerad av en överhet, det är lärdomen som dragits utifrån att bevittna problem hos de nationer som genom historien tillämpat de mest rena formerna av statssocialism, som t.ex. Sovjetunionen och kommunist-Kina. För när frukten av den ena människans arbete utan förbehåll används för att tillse andra människors behov uppstår lätt en moralisk kris. En moralisk kris där människor som arbetar utnyttjas av människor som väljer att inte arbeta. Det skapas ett incitament till att inte arbeta, och till sist kollapsar samhället av passivitet och korruption.
Av det skälet såg nyliberalismen länge ut att vara den ideologi som skulle skapa ett ihållande välstånd över världen. Fokus lades på individens förmåga till egen självförsörjning, men även på individens äganderätt och förmåga att förvalta många av samhällets bärande institutioner och resurser utifrån eget vinstintresse.
Det paradoxala tycks dock vara att i takt med att nyliberala reformer förts allt längre, så tycks det löna sig allt mindre att arbeta. Reallönerna har de senaste decennierna sjunkit, och på många ställen har även högt kvalificerade yrken fått se en stor reduktion i reallön. Unga nyutexaminerade studenter kan inte ens få ett första jobb, och många unga har inte råd med bostad. Vad är det som har hänt?
Problemet är den starka äganderätten över mark och naturresurser som gör det lönsamt, inte att arbeta, utan att äga resurser som andra behöver för att arbeta. Detta har gjort det möjligt för en allt mindre grupp att äga allt mer och därigenom tjäna ännu mer pengar på andra människors arbete.
Vi ser därför en utveckling mot allt större rikedoms-klyftor vilket är ett resultat av detta. Idag är det i runda slängar 8% av jordens befolkning, som äger 80% av världens all rikedom, och detta är en utveckling som bara fortskridit mot mer ojämlikhet de senaste tre decennierna. De senaste årens finanskriser har även accellererat den här utvecklingen till nivåer där till och med kapitalistiska förespråkare måste erkänna ojämlikheten som ett problem. Man skulle kunna säga att det har återuppstått ett närmast feodalt ägandeförhållande tack vare nyliberal politik.
Statliga välfärdssystem fungerar bara som värktabletter och bandage mot privata marknadsmonopol som oavbrutet genererar passiva hyres- och ränteintäkter. Den grundläggande orsaken till orättvisorna kvarstår oavsett bidragsformer för att kompensera de fattigare samhällsklassernas sjunkande inkomster. Därför blir det värre hela tiden och det går inte att arbeta sig ur denna fattigdomens rävsax.
Men det gamla problemet med nyliberalismen är egentligen inte tanken om att man ska ha en låg eller obefintlig inkomstskatt. Det är bra om det lönar sig att arbeta! Problemet med nyliberalismen är just bara den naiva synen på resursägande. Tanken om att en individ ska kunna äga stora mängder naturresurser, utan att det ställs några motkrav från samhället. Så på så vis utgör idén om landskatt den pusselbit som fattas, för att man ska kunna skapa ett samhälle där det verkligen lönar sig att arbeta, och som samtidigt förblir någorlunda jämlikt! Då har vi dock bytt politisk hemvist från "nyliberalism" till "geoliberalism."
Att ingen vill arbeta gratis åt någon annan och känna sig ägd och kontrollerad av en överhet, det är lärdomen som dragits utifrån att bevittna problem hos de nationer som genom historien tillämpat de mest rena formerna av statssocialism, som t.ex. Sovjetunionen och kommunist-Kina. För när frukten av den ena människans arbete utan förbehåll används för att tillse andra människors behov uppstår lätt en moralisk kris. En moralisk kris där människor som arbetar utnyttjas av människor som väljer att inte arbeta. Det skapas ett incitament till att inte arbeta, och till sist kollapsar samhället av passivitet och korruption.
Av det skälet såg nyliberalismen länge ut att vara den ideologi som skulle skapa ett ihållande välstånd över världen. Fokus lades på individens förmåga till egen självförsörjning, men även på individens äganderätt och förmåga att förvalta många av samhällets bärande institutioner och resurser utifrån eget vinstintresse.
Det paradoxala tycks dock vara att i takt med att nyliberala reformer förts allt längre, så tycks det löna sig allt mindre att arbeta. Reallönerna har de senaste decennierna sjunkit, och på många ställen har även högt kvalificerade yrken fått se en stor reduktion i reallön. Unga nyutexaminerade studenter kan inte ens få ett första jobb, och många unga har inte råd med bostad. Vad är det som har hänt?
Problemet är den starka äganderätten över mark och naturresurser som gör det lönsamt, inte att arbeta, utan att äga resurser som andra behöver för att arbeta. Detta har gjort det möjligt för en allt mindre grupp att äga allt mer och därigenom tjäna ännu mer pengar på andra människors arbete.
Vi ser därför en utveckling mot allt större rikedoms-klyftor vilket är ett resultat av detta. Idag är det i runda slängar 8% av jordens befolkning, som äger 80% av världens all rikedom, och detta är en utveckling som bara fortskridit mot mer ojämlikhet de senaste tre decennierna. De senaste årens finanskriser har även accellererat den här utvecklingen till nivåer där till och med kapitalistiska förespråkare måste erkänna ojämlikheten som ett problem. Man skulle kunna säga att det har återuppstått ett närmast feodalt ägandeförhållande tack vare nyliberal politik.
Statliga välfärdssystem fungerar bara som värktabletter och bandage mot privata marknadsmonopol som oavbrutet genererar passiva hyres- och ränteintäkter. Den grundläggande orsaken till orättvisorna kvarstår oavsett bidragsformer för att kompensera de fattigare samhällsklassernas sjunkande inkomster. Därför blir det värre hela tiden och det går inte att arbeta sig ur denna fattigdomens rävsax.
Men det gamla problemet med nyliberalismen är egentligen inte tanken om att man ska ha en låg eller obefintlig inkomstskatt. Det är bra om det lönar sig att arbeta! Problemet med nyliberalismen är just bara den naiva synen på resursägande. Tanken om att en individ ska kunna äga stora mängder naturresurser, utan att det ställs några motkrav från samhället. Så på så vis utgör idén om landskatt den pusselbit som fattas, för att man ska kunna skapa ett samhälle där det verkligen lönar sig att arbeta, och som samtidigt förblir någorlunda jämlikt! Då har vi dock bytt politisk hemvist från "nyliberalism" till "geoliberalism."
Hur kan man sänka skatten utan att behöva minska välfärden?
En viktig fråga för libertarianer/liberaler av olika sorter är att hålla ett lågt skattetryck vilket möjliggör frihet och utveckling. Resonemanget är att en minskad skatt, skulle kunna sätta fart på näringslivet varpå man sedan skulle kunna ersätta offentlig välfärd med privata alternativ och individuell köpkraft. Problemet är bara att det är lite av en "hönan och ägget" situation. Det kan nämligen ta en tid innan ett minskat skattetryck har effekt i fråga om ökad produktivitet, och om man då först bara sänker skatten och nedmonterar välfärden, så kommer medborgarna att hamna i kläm under den förmodade övergångsperioden. Politiskt kan det vara svårt att genomföra detta.
Geoismen erbjuder ett unikt sätt att åstadkomma en skattesänkning utan att behöva minska på välfärdens utgifter initialt. Principen bygger på att genomföra ett skatteskifte. Skatt på arbete (inkomstskatt, sociala avgifter och moms) minskas kraftigt och ersätts krona för krona med skatt på mark och naturresurser, varvid välfärdens initiala utgifter kan betalas. En kraftigt sänkt skatt på arbete gör att de ekonomiska hjulen börjar snurra snabbare, vilket får tillväxten att ta fart. Det totala skattetrycket räknat som procentandel av BNP minskar! Trots att skatten som andel av BNP går ner, så kommer det ändå finnas skatteintäkter kvar för att finansiera en grundläggande välfärd.
Man kan säga att geolibertarianer och nyliberaler ändå har detta gemensamt. Att de anser att det totala skattetrycket räknat som procent av BNP borde kunna minska. Skillnaden är bara att geolibertarianer vill öka BNP, medan nyliberaler ofta pratar om att sänka skatten istället.
Men geoismen är inte "bara" ett sätt att sänka skatter med bibehållen välfärd. Skatten på mark och naturtillgångar är som vi resonerat ovan en nödvändig förutsättning för att skapa en sant fri marknad utan privata mark och naturresursmonopol.
Geoismen erbjuder ett unikt sätt att åstadkomma en skattesänkning utan att behöva minska på välfärdens utgifter initialt. Principen bygger på att genomföra ett skatteskifte. Skatt på arbete (inkomstskatt, sociala avgifter och moms) minskas kraftigt och ersätts krona för krona med skatt på mark och naturresurser, varvid välfärdens initiala utgifter kan betalas. En kraftigt sänkt skatt på arbete gör att de ekonomiska hjulen börjar snurra snabbare, vilket får tillväxten att ta fart. Det totala skattetrycket räknat som procentandel av BNP minskar! Trots att skatten som andel av BNP går ner, så kommer det ändå finnas skatteintäkter kvar för att finansiera en grundläggande välfärd.
Man kan säga att geolibertarianer och nyliberaler ändå har detta gemensamt. Att de anser att det totala skattetrycket räknat som procent av BNP borde kunna minska. Skillnaden är bara att geolibertarianer vill öka BNP, medan nyliberaler ofta pratar om att sänka skatten istället.
- Nyliberalen säger: Marknaden orkar inte med att underhålla offentliga skolor, sjukhus och akassor. Vi måste frånkasta marknaden denna börda, så att den kan börja växa. Det är ett pessemistiskt synsätt som ser pessimistiskt på samhällets produktivitet.
- Geoliberalen säger: Marknaden har mycket mer potential än så. Om vi bara ser till att beskatta rätt sak. Land och naturtillgångar istället för arbete så kommer marknaden att börja växa ändå. Med det moderna samhällets extrema produktivitet och moderna teknik är det inga problem alls för marknaden att förbli livskraftig även om skatt på land och naturtillgångar finansierar en välfärd, likt den vi har idag. Det är ett optimistiskt synsätt som ser optimistiskt på samhällets produktivitet.
Men geoismen är inte "bara" ett sätt att sänka skatter med bibehållen välfärd. Skatten på mark och naturtillgångar är som vi resonerat ovan en nödvändig förutsättning för att skapa en sant fri marknad utan privata mark och naturresursmonopol.