Click here to edit.
Inledning
Människor som pekar på de "Fyra tigrarna" i Asien" som exempel på ekonomisk framgång tenderar att positivt belysa statlig planering och statligt partnerskap med storföretagen. Även om det är sant att dessa regeringar investerat i stora affärer, har andra länder gjort detsamma med färre positiva resultat vilket skapar sprickor i argumenten.
Vad som dock förenar alla östasiatiska framgångsekonomier är jordreformen. Deras lösning för jordreform var inte den typen som tar mark från vissa och ger det till andra. Istället fångade dessa Stillahavsområdets regeringar jordränta. De flesta av de asiatiska tigrarna använde markvärdesbeskattning på privatägd jord men en av dem använde ett leasingavtal och behöll marken i publik ägo, detta var Hong Kong.
I mitten av artonhundratalet krävde det brittiska imperiet marken för Hongkong - en ca elvahundra kvadratkilometer stor vindpinad ö-grupp utan andra naturresurser mer än tomtyta - från en svag kinesisk centralregering. De brittiska härskarna ville hålla en strikt kontroll över markområden som fortfarande på många sätt var en del av en utländsk nation. Därmed beslutades att inte sälja någon av marken utan i stället att hyra ut tomter i 75 år. Alltför få människor ville arrendera "Kronans mark" under så kort tid så guvernören utvidgade leasingkontraktet till nästan ett sekel. Det varade i ett antal år fram till London återvände till 75 år och därefter kom överens med Kinesiska staten om att avsluta sitt styre när ett århundrade var till ände.
Eftersom all mark i Hong Kong var offentlig fanns ingen privat egendom för regeringen att beskatta. Därför gjorde brittiska kronan sitt bästa för att få så förmånliga utleasing avtal som möjlgit. Detta skedde genom auktion eller förhandling med potentiella leasingtagare.
Villkoren i hyresavtalet reglerade inte bara hur hög hyran skulle bli utan även krav på exempelvis uppfyllande av offentliga byggnormer.
Via dessa leasingkontrakt har myndigheterna i Hongkong lyckats fånga in en god portion av stadens jordränta, ca 40%. Och eftersom spekulanter inte kunde köpa mark utan var tvugna att betala för besittningen fanns det ingen anledning att undanhålla mark från kommersiellt nyttjande till förmån för markvärdesspekulation.
Naturligtvis spekulerade en del människor i att en viss plats skulle stiga i värde, men de var ändå tvungna att sätta marken i användning pga. hyresinbetalningarna. Folk arrenderade mark för att exploatera den så snart som möjligt för att få hyresgäster som genererade intäkter till leasinghyror och vinst.
Eftersom Hongkongs regering klarade sig bra på markleasingintäkterna, behövde de inte införa några tunga skatter på folks produktiva verksamhet. På grund av många kryphål och undantag, behövde ungefär hälften av befolkningen inte betala någon inkomstskatt alls och bodde dessutom i billiga subventionerade offentliga bostäder. Kapningen av beskattningen av privatpersoner kombinerat med låga bostadskostnader minskar två huvudsakliga budgetdränage för det genomsnittliga hushållet i nästan varje samhälle.
Hong Kong var mer aktivt i handeln än de andra hamnstäderna på den kinesiska kusten. Under tre decennier i andra halvan av 19000-talet (1960, 70, 80), låg Hongkongs ekonomiska tillväxt i genomsnitt på över sex procent per år i reala termer (efter redovisning av inflation).
I Fortune Magazine rankas ofta Hongkong som en av världens bästa platser för affärer och en gång rankades den som den bästa platsen för affärer i hela världen (1991). En rörelse som generellt sympatiserar med affärsintressen är den internationella frihetliga rörelsen (the international libertarian movement), år 2008 rankades Hong Kong av denna som en av de friaste nationerna på planeten, och ibland absolut friaste. Andra plats var Singapore - en annan stad som fångar in jordräntan via beskattning. Ingen av dessa hyllare av Hong Kongs fria och effektiva ekonomi noterade dock att den huvudsakliga bakomliggande faktorn som bidrar till Hongkongs framgångar var den allmänna infångningen av jordräntan.
Tack vare samhällets återvinning av jordräntan, fanns bara några få och låga kompletterande skatter, priserna var också låga, investeringsgraden hög och lönerna höga. Per capita-inkomsten var bland de högsta i världen. På marknaderna i Hong Kong kunde konsumenterna hitta varor i anmärkningsvärd mångfald. Om något erbjöds någonstans i värden, fanns det även i Hong Kong.
Eftersom det är så dyrt att hålla mark ur bruk, är ytan på den kustnära ö som utgör Hongkong använd så effektivt att trots de 6.6 miljoner människor som bor där (1998), så finns fortfarande tillräckligt med utrymme att odla mycket av innevånarnas egen föda. På senare tid har de omvandlat en hel del mark till golfplaner för att möta en allt mer växande boom inom golfintresset.
Tack vare markleaseingsystemet har Hong Kong haft råd med ett av de bästa kollektivtrafiksystem i världen. Till skillnad från de flesta alla andra tunnelbana-och-bussystem i världen, fungerar den utan ett öre i bidrag från regeringens allmänna medel. Tunnelbanan kompletterar sina biljettintäkter med intäkter från hyor från tomter belägna nära tunnelbanestationerna.
Innan återföreningen med Kina återvann Hong Kong 40% av sin jordränta och använde den för att finansiera 80% av sin budget (Yu-Hung Hong, Landlines, 1999 March, Lincoln Inst., Cambridge, MA). Om staden hade återhämtat hela sin tomträttsavgäld, kunde den ha avstått från andra skatter helt och även betalat sina invånare en allmän utdelning. Sedan återföreningen har den nya, och delvis kommunistiska, regeringen infört nya skatter och exakta siffror om offentligt infångande av jordränta är inte längre tillgängligt.
Hongkong har fortfarande ett stort överskott i sin statskassa. Hongkongs engelskspråkiga tidning The Standard (7 jan 2008 “Budget boost for welfare reviews”) rapporterade att regeringen i Hongkongs överskott beräknas överstiga HK $ 100 miljarder när innevarande räkenskapsår är över. Regeringen meddelade en 2,8%, eller HK $ 419.000.000, ökning av välfärdssatsningar och handikappsersättningar.
Styrkor
Ur en regerings synvinkel är Hong Kong ett ytterst kraftfullt exempel på hur mycket jordränta det faktiskt finns tillgängligt i ett samhälle. Medan man enkelt kan vända sig till officiella källor för att ta reda på annan ekonomisk statistik - såsom gällande genomsnittslöner, arbetslöshet, inflation, produktivitet, BNP, privat skuld, statsskulden, privata investeringar, internationellt bistånd, etc. - är det märkligt svårt att hitta statistik för jordränteflödena i en ekonomi. Det är närmast obegripligt att man inte kan vända sig till officiella källor för att ta reda på hur mycket jordränteflöden det finns i en ekonomi, hur mycket folk spenderar på den mark som de använder. Eftersom sådan information inte är tillgänglig, är det ganska lärorikt att titta på en plats som Hong Kong där regeringen praktiserar infångning av jordränta och lyckas leva på det.
En annan styrka är hur återvinning av jordräntan gjorde det möjligt att kvitta ut andra skatter. Skatter är som kryptonit för många hårt arbetande företagare, en styggelse för risktagande investerare och de försöker undvika dem till varje pris. Därav deras kärlek till Hong Kong, där skatterna är låga. Fysiskt sett är Hong Kong knappt mer än en bit av en ö med få naturresurser i konkurrens med andra stora hamnar längs den kinesiska kusten, men det blomstrade mer i Hong Kong än någon annan hamnstad i området. Det måste vara en tröst, ur ett affärsmässigt perspektiv, att veta att om investerare avstår avkastning från tomthyra, kan de fortfarande göra mycket bra ifrån sig via resultatet från investeringar i byggnader och i andra mer entreprenöriella verksamheter kopplade till tomten, ett argument som förespråkarna av markleasingsystemet kan lyfta fram för att hitta supprters inom näringslivet.
En sådan allmän ordning gagnade inte bara företag utan också den genomsnittliga Hong Kong-bon. Nästan alla i Hongkong kunde hitta arbete och leva ett liv i bekvämlighet och välstånd. Likaså bör det trösta arbetstagare och husägare att veta att att betala markvärdeshyror till det allmänna - istället för att behålla tillströmmande jordränta som en del av värdet av ett hem - inte utgör en förlust utan istället en förutsättning för högre löner och lägre priser i kombination med ett brett utbud av varor och tjänster på den lokala marknaden.
En annan styrka är attraktiviteten jordränteinfångandet borde ha för miljöaktivister. Genom att leasa ut mark, snarare än att sälja den för evigt, främjas Hongkong ändamålsenlig markanvändning, vilket skonar icke-urban mark, ju mer intensivt människor använder mark i och omkring städer, desto mindre anledning att störa mark ute i naturen alls. Dessutom, med tanke på kollektivtrafiken i världsklass, behöver invånarna i Hongkong inte förlita sig så mycket till bilen.
En annan styrka, ur en demokratisk synvinkel, är hur finansieringen av offentliga förmåner via jordräntan kombinerat med låga skatter på arbetare och det produktiva kapitalet främjat en uppskattning för frihet. Så att när återföreningen kom 1 juli 1997, kunde invånarna i Hong Kong förhandla fram en viss grad av självständighet från Peking. Vidare kan både den politiska kompromissen och återvinningen av jordräntan för sociala behov fungera som modeller för resten av Kina.
Svagheter
Den främsta svagheten i Hong Kongs lösning för jordränteåtervinning är att den inte var organisk. Den tillkom på grund av att erövrarna beslutat att inte sälja mark utan hyra ut den och det för så mycket hyra som de kunde få. Dessa beslutsfattande främlingar i ett främmande land fattade alltså rätt beslut av felaktiga skäl.
Allt eftersom Hongkong växte och byggnader uppfördes, slutade regeringen bry sig i att separera värdet av förbättringen av marken från markvärdet (jordräntan). Därmed tog staten en del av värdet från både marken och byggnaden. När ägarna debiteras en avgift eller skatt för att bygga kvalitetsbyggnader blir denna denna avgift till ett straff. Ägarna måste beräkna denna kostnad i sin budget och därmed får de mindre pengar över att spendera på kvalitetskonstruktioner och kvalitetsunderhåll.
Onödiga skatter sänker alltså kvaliteten på byggnaderna i Hong kong till viss del. I en kultur som Hong Kongs där arbetsmoralen är hög - på grund av låga skatter jämfört med de flesta platser - blir förlusten i kvalitet på byggnader inte lika allvarlig som den är i ett annat samhälle där arbetsmoral är svagare och skattemotståndet är högre.
En annan svaghet är att Hong Kong inte tar tillbaka hela sin tomträttsavgäld så precis som i alla andra samhällen där enskilda platser växer sig mer värdefulla med tiden, så gör en del människor allt de kan för att styra jordräntan ned i sina egna fickor. De försökte omvandla mark till privat egendom för all framtid, de försökte sänka villkoren i hyresavtalen, de försökte höja andra skatter och så vidare. Man kan spekulera kring att om invånarna skulle fått årliga utbetalningar från jordräntan via regeringens försorg, en slags medborgarlön, så kanske privatiseringsvurmarna inte skulle få det så lätt i sin iver att fånga in jordräntan till sig själva.
En annan svaghet i Hongkong är att den lokala regeringen inte varit helt självständig utan varit tvungen att följa order från centralregeringen. Efter "vaktavlösningen" 1997 så har den nya regimen infört nya skatter av den kontraproduktiva sorten. Denna skatteväxling - från hyror till företagande - har kostnad Hongkong sin höga position i olika rankinglistor.
Den förskjutning av skatter från hyror till ett mer konventionellt system som genomförts förklarar delvis uppgången i inflationen i Hong Kong. När regeringen misslyckas med att återvinna jordränta, tillåts ägare och köpare trissa upp priset på marken. Det tillåter ägarna att låna mer mot värdet av deras mark och tvingar köpare att låna mer. Eftersom de flesta regeringar trycker nya pengar för att möta kraven hos långivare ökar skulden i samhället. Detta driver även på inflationen. Varken skuld eller inflation är hälsosamt för arbetstagare och konsumenter, eftersom de gör ekonomierna topptyngda och kan leda till recession.
En annan svaghet var att folket i Hongkong inte visste hur bra de hade det eller vad som ligger till grund för deras välfärd. Till skillnad från den amerikanska regeringen, som försöker att exportera sitt varumärke för demokrati och kapitalism, gjorde regeringen i Hong Kong inget försök att utbilda någon - varken utomlands eller sin egen befolkning - om fördelarna med ett offentlig intäktsystem som återvinner jordräntan och samtidigt minskar skatterna på arbete. Den troliga orsaken till varför myndigheterna inte missionerade i den här frågan är att även de inte riktigt förstår hur unikt och hur bra det system var som "bara av en slump" överlämnades till dem. Det krävs en speciell typ av nyfikenhet att söka sådana anslutningar och en unik typ av personlighet att vilja vidarebefordra informationen.
Möjligheter
Hong Kong har en unik och viktig öppning att vidareutveckla sin markpolitik. De har en stor fördel eftersom all mark fortfarande är offentligt ägd. Allt de offentliga myndigheterna behöver göra är att stärka villkoren för arrendena, som politiskt sett borde vara mycket enklare än att höja skatter på privatägd mark.
Och eftersom Hong Kong har ett "kroniskt högt offentligt överskott" bör detta kunna användas för att inrätta årliga medborgarutdelningar, vilket skulle kunna vinna över en majoritet av befolkningen till policy:n att fånga in jordräntan och samtidigt avstå skatter på nyttiga insatser för samhället.
Hong Kong erbjuder också möjlighet att studera och jämföra ekonomiska index före och efter återföreningen i syfte att visa hur övergången av skatter från markhyra till nyttoskapande aktiviteter slog slint och skapade obalanser i Hongkongs ekonomi.
Hong Kong kan också visa sig vara underlag till nytänkande i resten av Kina om hur man kan lösa både problemet med snabbt stigande markpriser och de växande rikedomsklyftorna. Med tanke på att Hong Kong fungerade så bra och så mycket bättre innan kommunisterna kom till makten och rörde till i stadens skattesystemet, kanske de kommer att lära av sina erfarenheter. Istället för att göra Hong Kong mer konventionellt, kunde de kanske börja förstå grunden för Hongkongs framgångar, stärka sina arrendeintäkter från marken, och använda detta som en förebild för resten av Kina.
Hot
Som överallt annars är Hong Kong hotas av "konventionell visdom" och markspekulanter. Eftersom Hongkong lyckats så bra genom att arrendera sin mark till priser som är tillräckligt höga för att finansiera sin lokala regering har den även med framgång drivit upp markvärdena. När statliga myndigheter misslyckats med att fånga in denna ökade jordränta, lockade markvärdenna till sig spekulanter som nu försöker vända den politik som skapade framgång för alla i Hong Kong, till en politik som gynnar dem själva.
"Konventionell visdom" erbjuder idag lite gällande hur samhället bör hantera "rent-seekers". Allmänhetens förståelse är låg och välbehövligt djärvt ledarskap hos både politiker och akademiker är en bristvara. Folket kan mycket väl förlora det system som har fungerat så bra för dem de senaste 100 åren.
Folket i Hong Kong är knappast unik i denna situation. Varhelst återvinning av jordränta för allmänhetens väl har inletts och sedan upphävts har det varit liten eller ingen folkstorm eftersom de flesta människor inte har någon förståelse för "jordränta" och att det är ett viktigt välståndsflöde i alla ekonomier.
Inte heller har de en god praktisk kännedom om ekonomi som ämne eller en tydlig moralisk förståelse för deras egen rätt till en jämlik andel av samhällets jordränta, likväl ej heller deras skyldighet att betala hyra till samhället för den mark de hävdar för sitt exklusiva och privata bruk.
Att kräva av allmänheten att förstå allt kring denna fråga är att att kräva en hel del. Även om Hong Kong hotas av en del enskilda rovgiriga spekulanter, kan staden troligen vara mindre hotad av den centrala regeringen. Kina lär sig just nu mycket om farorna med privat spekulation i markvärde och klubbar igenom skatter för att försöka stävja det värsta av detta. Eftersom den kinesiska ekonomin nu upplever fastighetsbubblor kan den snart göra det som ekonomierna i USA och Japan gjorde - implodera in i recession.
Även om detta inte sker, är Kina fortfarande i ett sökande efter sätt att förhindra en sådan katastrof och kan med lite tur inse värdet av att fånga in jordräntan som lösning, speciellt om kunskap om Hong Kong-modellen kunde finna ett fastare fotfäste på fastlandet.
***
Detta är en fristående översättning av "Hong Kong SWOT Analysis by Jeffrey Smith", Earth Rights Institute.