Är generationskontraktet brutet?
Dagens unga tillhör den första generationen på mycket längre som ser ut att få sämre levnadsstandard jämfört med sin föräldrageneration. Den framtid som väntar denna generation kännetecknas av arbetsbrist, bostadsbrist och en nedmonterad välfärd.
Många äldre, t.ex. fattiga pensionärer, drabbas naturligtvis också av samhällets ogynsamma utveckling, men man hör ändå ibland att det talas om en generationsklyfta. Att stora delar av den äldre generationen som växte upp i efterkrigstiden fick en mycket gynsam utveckling tack vare rådande omständigheter. De kom ut på arbetsmarknaden när Sverige var växande som industrination och köpte bostäder som steg mycket i värde under den här perioden. Även växlingar i skattepolitiken har varit gynnsam för den här generationen. I takt med att deras egendom har växt sig större, har fokus för skattepolitiken växlat från skatt på egendom till skatt på arbete.
Mycket av den orättvisa en del pekar på handlar också om hur tidigare generationer har låtit staten låna pengar för att finansiera välfärd, vilket sedan kommer senare generationer till last i form av räntor på stattskulder. En förvärnande omständighet är också att dessa räntekostnader i dagens system till stor del betalas genom skatt på arbete och företagssamhet, snarare än skatt på land och egendom. Detta innebär att det till stor del blir arbetande unga som tvingas betala för den äldre generationens välfärd, samtidigt som många äldre trots allt har det ganska gott ställt.
Om vi tittar tillbaka historiskt så har det alltid funnits ett informellt generationskontrakt. I bondesamhället fungerade det som så att gamla fick sin omsorg tryggad i utbyte mot att unga fick ta över ägorna. Det var således marken som var de gamlas pensionsförsäkring, samtidigt som den unga generationen fick plats och möjlighet att föra livet vidare. Man kan säga att den som ägde marken, hade ett ansvar gentemot den som inte ägde marken. Sådan var logiken i detta generationskontrakt.
Många äldre, t.ex. fattiga pensionärer, drabbas naturligtvis också av samhällets ogynsamma utveckling, men man hör ändå ibland att det talas om en generationsklyfta. Att stora delar av den äldre generationen som växte upp i efterkrigstiden fick en mycket gynsam utveckling tack vare rådande omständigheter. De kom ut på arbetsmarknaden när Sverige var växande som industrination och köpte bostäder som steg mycket i värde under den här perioden. Även växlingar i skattepolitiken har varit gynnsam för den här generationen. I takt med att deras egendom har växt sig större, har fokus för skattepolitiken växlat från skatt på egendom till skatt på arbete.
Mycket av den orättvisa en del pekar på handlar också om hur tidigare generationer har låtit staten låna pengar för att finansiera välfärd, vilket sedan kommer senare generationer till last i form av räntor på stattskulder. En förvärnande omständighet är också att dessa räntekostnader i dagens system till stor del betalas genom skatt på arbete och företagssamhet, snarare än skatt på land och egendom. Detta innebär att det till stor del blir arbetande unga som tvingas betala för den äldre generationens välfärd, samtidigt som många äldre trots allt har det ganska gott ställt.
Om vi tittar tillbaka historiskt så har det alltid funnits ett informellt generationskontrakt. I bondesamhället fungerade det som så att gamla fick sin omsorg tryggad i utbyte mot att unga fick ta över ägorna. Det var således marken som var de gamlas pensionsförsäkring, samtidigt som den unga generationen fick plats och möjlighet att föra livet vidare. Man kan säga att den som ägde marken, hade ett ansvar gentemot den som inte ägde marken. Sådan var logiken i detta generationskontrakt.
När man ser på dagens samhälle kan man mycket väl dra slutsatsen att den här typen av generatioskontrakt inte existerar längre. Unga människor i sina bästa år har problem att hitta både bostad, arbete och det blir allt svårare att hinna med att bilda familj inom fertil ålder. Samtidigt är det många äldre som bor kvar i allt för stora bostäder sedan deras barn har flyttat hemifrån.
Vi kan dra oss till minnes att fastighetsskatten en gång i tiden avskaffades just ur ett äldreprespektiv. Medierna lät "änkan i skärgårdsvillan" bli det fall som kom att övertyga medier och politiker om det skadliga i att ha kvar fastighetsskatten som riskerade göra så att äldre personer inte skulle ha råd att bo kvar i sitt hem. Men till att börja med kan man fråga sig om inte fastighetsskatten endast i undantagsfall var så betungande att den tvingade individer till att flytta. Snarare utgjorde skatten ett ekonomiskt incitament bland andra till att flytta, men inte mycket mer. Det fanns också några kritiska röster som menade på att en slopad fastighetsskatt skulle komma att drabba barnfamiljer. Bo Malmberg skriver i Aftonbladet 2006: "Huspriserna stiger och unga har inte råd att skaffa familj". Idag, snart 6 år senare så kan man undra om inte Bo Malmberg har fått rätt i sin förutsägelse.
Nu ska det noga poängteras att fastighetsskatt och landskatt inte är samma sak. En fastighetsskatt tar hänsyn till fastighetens hela värde (taxeringsvärde), och dubbelbeskattar således all form av renovering och nybyggnation på en given fastighet. Landskatten är till sin natur en skatt som bara beskattar marken utan hänsyn till eventuella byggnader, och undviker på så sätt den formen av dubbelbeskattning.
Så, för att sammanfatta så kan man konstatera att det existerar en generationsklyfta. En klyfta som skapar motsättningar mellan generationer, och disharmoni i samhället.
Hur ska man i från detta kunna komma tillbaka till något som motsvarar bondesamhällets uråldriga generationskontrakt?
Lösningen kan här vara just landskatten. För om vi beskattar land i syfte att finansiera välfärd och samhällets utveckling, så uppnår vi effekten av att den som äger mark, tar ett ansvar för den som inte äger mark. Då spelar det plötsligt ingen roll längre om det är unga eller gamla som bor i de stora villorna eller de små lägenheterna. Den som upptar mer av samhällets mark, har ett ansvar gentemot de som upptar mindre mark. Generationskontraktet blir på så vis återupprättat.
Vi kan dra oss till minnes att fastighetsskatten en gång i tiden avskaffades just ur ett äldreprespektiv. Medierna lät "änkan i skärgårdsvillan" bli det fall som kom att övertyga medier och politiker om det skadliga i att ha kvar fastighetsskatten som riskerade göra så att äldre personer inte skulle ha råd att bo kvar i sitt hem. Men till att börja med kan man fråga sig om inte fastighetsskatten endast i undantagsfall var så betungande att den tvingade individer till att flytta. Snarare utgjorde skatten ett ekonomiskt incitament bland andra till att flytta, men inte mycket mer. Det fanns också några kritiska röster som menade på att en slopad fastighetsskatt skulle komma att drabba barnfamiljer. Bo Malmberg skriver i Aftonbladet 2006: "Huspriserna stiger och unga har inte råd att skaffa familj". Idag, snart 6 år senare så kan man undra om inte Bo Malmberg har fått rätt i sin förutsägelse.
Nu ska det noga poängteras att fastighetsskatt och landskatt inte är samma sak. En fastighetsskatt tar hänsyn till fastighetens hela värde (taxeringsvärde), och dubbelbeskattar således all form av renovering och nybyggnation på en given fastighet. Landskatten är till sin natur en skatt som bara beskattar marken utan hänsyn till eventuella byggnader, och undviker på så sätt den formen av dubbelbeskattning.
Så, för att sammanfatta så kan man konstatera att det existerar en generationsklyfta. En klyfta som skapar motsättningar mellan generationer, och disharmoni i samhället.
Hur ska man i från detta kunna komma tillbaka till något som motsvarar bondesamhällets uråldriga generationskontrakt?
Lösningen kan här vara just landskatten. För om vi beskattar land i syfte att finansiera välfärd och samhällets utveckling, så uppnår vi effekten av att den som äger mark, tar ett ansvar för den som inte äger mark. Då spelar det plötsligt ingen roll längre om det är unga eller gamla som bor i de stora villorna eller de små lägenheterna. Den som upptar mer av samhällets mark, har ett ansvar gentemot de som upptar mindre mark. Generationskontraktet blir på så vis återupprättat.