Livsutrymme till låns av Robert Wensman
Svenska dagbladet skriver om att ockerhyror blir allt vanligare. Som exempel kan det kosta 10 000 kronor i månaden för en etta på 27 kvadratmeter på Södermalm. Själv har jag lyckats sänka mina egna boendekostnader med 40% genom att flytta till en ungefär lika stor bostadsrätt, som den hyresrätt jag tidigare bodde i. Detta gäller i alla fall så länge som räntorna är låga, eller för den som har möjlighet att amortera av mycket av sina lån.
Samtidigt skriver GT om hur hyresvärdarna gör storvinster. Jag har hört att vissa chefer för stora hyresbolag ska vara rejält rika. Företag som investerar i hyresrätter lovar ”hög avkastning till låg risk”. Ja, de till och med skryter över hur mycket de tjänar.
Vad detta är ett exempel på, är bara den urgamla principen om rikedomskondensering. Det vill säga att den som har pengar, har lättare att tjäna pengar. Eller omvänt, den som inte har några pengar tvingas betala dyrare för samma tjänster, och får ännu svårare att ta sig uppåt rent ekonomiskt. Det är nog inte särskillt många som skulle tycka att detta är ett rättvist fenomen, men det är något som vi tvingats acceptera som en del av marknaden.
Men vad jag ser när jag betraktar detta, är att detta reflekterar en grundläggande skevhet i dagens samhälle, där vissa människor anses äga en plats att existera på, samtidigt som andra människor måste låna den plats de lever på. Många politiker från höger till vänster pratar om människovärdet, men hur går det ihop med ett synsätt där människor inte är garanterade en plats att existera på i detta land?
Vore det inte rimligast att en gång för alla erkänna alla människors rätt till detta land? Man kanske inte kan kräva att människor ska ha rätt till produkten av andra människors arbete, men åtminstone den mark som en bostad står på, och de stenar som finns i dess väggar. Dessa saker måste vara värda någonting, för utan dessa naturresurser skulle ingenting i detta land kunna existera.
Den naturresursdelning som jag förespråkar på denna blogg, skulle kunna ge alla människor ett startkapital att utgå ifrån. En medborgarlön som människor kan bygga upp sina liv ikring. Människors bostadskostnader skulle då bli mer rättvisa. Min uppmaning till alla utsatta i detta samhälle är att kräva medborgarlön nu! Inte för att någon ska vara snäll till er, utan för att det är er rättighet som medborgare i detta land!
Jag vill också slå hål på illusionen om att välfärdssamhället ska hjälpa till mot orättvisan. Det går inte arrangera ekonomin som en tuff boxningsmatch utan handskar, och sedan tillsätta en läkare som gång på gång ska plåstra om förlorarna. Speciellt med tanke på hur förnedrande det behovsprövade bidraget kan vara. Aftonbladet skriver till exempel idag om hur en överlevande från ett nazistiskt koncentrationsläger fick kämpa med försäkringskassan för att den inte skulle ta ifrån henne de pengar hon fick som kompensation för hennes lidanden under kriget.
/Robert Wensman
Denna artikel är hämtad från bloggen Idemaskinen.