Miljöpartiets 90-graderssväng till vänster under kongressen visade tydligt att ”den nya arbetslinjen” har ersatts med ”vi-som-inte-vill-eller-ska-jobba-alls-linjen”. Med visioner om ”medborgarlön”, fördubbling av arbetsgivaravgiften för oss unga, återinförandet av friår, sänkning av arbetstiden och ett förbud mot valfriheten i välfärden på agendan ska nu Miljöpartiet försöka prata jobb.
Enligt Miljöpartiet själva skulle arbetstidsförkortningen kosta skattebetalarna 250 miljarder kronor. Det motsvarar nästan 18 (!) stycken jobbskatteavdrag.
Bengtzboe menar säkert väl och tror på det han skriver. Men som vanligt i den politiska status quo-världen har han uppenbara kunskapsluckor kring hur samhällsekonomin fungerar och hur det system som idag utgör paradigm skapar snedvridningar och orättvisor. Tyvärr är hans eget parti en stor bidragande faktor åt det negativa hållet i detta.
Det är bra att vi delar på slitet istället för att vissa ska slita ihjäl sig och andra som de facto vill vara med och arbeta istället ska förnedras i bidragssystem.
Men rent allmänt är det så i det långa perspektivet att ju färre människor som arbetar med tunga utslitande jobb och istället lever i frihet på sin medborgarlön desto bättre. Ju fler maskiner som jobbar åt oss alla desto bättre. Det är systemet som skribenten har vuxit upp i som tyvärr försvårar denna mycket realistiska möjlighet avsevärt. Därför måste systemet ändras i grund.
Ordföranden i MUF behöver även studera lite kring NAIRU-systemet innan han pratar om att inte acceptera arbetslöshet. NAIRU är infört av staten och genererar med avsikt en fast s.k. "naturlig arbetslöshet". En naturlighet som uppenbart skapats artificiellt av de styrande. I en äkta fri ekonomi flukturerar arbetslösheten dock naturligt och borde i ett strävsamt samhälle kunna nå bottenläge om inte maskinerna ställer sig i vägen. Idag är det omöjligt för marknadsekonomin att avskaffa arbetslöheten pga. den statliga NAIRU-spärren. Men varför ens sträva för full sysselsättning via lönearbete? Börjar vi inte närma oss en utvecklingsmässig gräns för detta nu? Borde vi inte sträva högre än så?
Skribenten saknar uppenbart även kunskap kring jordräntans inverkan på fördelningen av inkomst. Att bara sänka inkomstskatter utan att neutralisera jordräntans isärdragande effekt på samhället är att be om ökade klasskillnader. Vilket vi nu sett sedan neoklassicismen blev ekonomiskt paradigm i Sverige. Vad landet behöver är större inflytande från geoklassicismen för att skapa mer rättvisa ekonomiska förhållanden. Milton Friedman hade hållit med mig i detta. Så även Adam Smith.
Besluten som fattades på Miljöpartiets kongress är förödande för oss unga som vill ha ett jobb att gå till. Arbetslinjen har gjort att fler människor har ett jobb, men det finns mycket kvar att göra. Alla människor som kan och vill ska ha ett jobb att gå till. Slopandet av arbetsgivaravgiften för oss unga, fler jobbskatteavdrag och att göra den första halvmiljonen man tjänar i livet skattefri är några av de förslag vi har för att jobben ska bli fler, inte färre.
Vägen till en förutsättningslös medborgarlön till oss alla börjar med denna reform. När samhället finansieras med skatter på privata ekonomiska privilegier, t ex markägande, istället för skatter på arbete... då kan vi börja tala om att på riktigt skapa ett samhälle baserat på ekonomisk rättvisa, fri marknadsekonomi och materiell grundtrygghet för alla.
I väntan på detta får vi fortsätta springa i det korporativistiska plutokratsamhällets ekorrhjul som är så fint smidda åt oss. Jobb,jobb,jobb... alternativt förnedring, förnedring, förnedring.
Nej, MUF måste sätta sig in i naturresursdelningens principer. Henry Georges klassiker Progress & Poverty finns online för alla att ta del av. Var så god Erik Bengtzboe... det är bara att läsa på. Sen kan vi börja diskutera med varandra och vem vet... kanske mötas i samförstånd kring Naturresursdelningslinjen.. någon gång i framtiden?